Dagens Nyheter – 5 september 1868, sida 2

— Alla menniskor! nej, min berre, hör ni? Ett aflägset buller hördes. Eld hade utbrutit i en af förstäderna. Man såg snart ett rödaktigt skimmer utbreda sig öfver horizonten. — Att denna brand icke får tillskrifvas slumpen, derom är jag då fullt eäker, sade jag till herr Gouault. Ryssarne fira sin herrskares ankomst. — Ja, det är rysligt, det är afskyvärdt, huru man än ser saken, yttrade herr Gouault med otålighet. Det här räcker för länge; dessa soldatar oskära vårt land. Nåväl, om ni ej våga förjaga dem, låt mig afväpna dem. Ack! min Gud! tillade han i det han betraktade kyrktornet, som var rödt till följd af det starka eldskenet, du, som läser i mitt bjerta, bistå mig! Jag vill uppoffra mitt lif, mitt namn, mitt minne, om blott du bjelper mig att gagna alla de3sa olyckliga som vu lida oförskyldt! — Må Gud höra er bön! sade jag med en suck. Ack! endast till hälften skulle denna bön blifva uppfylld. Herr Gouaults namn och minne förgingo på samma gång som han sjelf; men bans oklokhet ådrog dem, han ville rädda, nya olyckor och sorger. Jag var rörd och derjemte förskräckt öfver hans enthousiasm; också motsade jag honom icke. Jag visste att han ville förleda hela municipalrådet och flera af stadens notabiliteter att deltaga i den föga välbetänkta opinionsyttring, som han hade i sinnet; men jag hoppades att dessa personers sunda förstånd och omdöme, om också icke deras patriotism, skulle afhålla dem ifrån att gå in på hans förslag och att således företaget skulle bliiva om intet eller åtminstone dess verkan betydligt förringas. Men nej; herr Gouault skulle af sjelfva sir dygd föras till afgrandens rand. Han var er af dessa menniskor, som genom motstånd och