Dagens Nyheter – 5 september 1868, sida 2

DEN HVITA KOKARDEN. Af LOUIS ULBACH. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r ) — Doat är en farbror till Danton som har uppgjort ritniogen till den här porten. Se der två olyckor som träffat samma familj på en altan. Vi kommo till S:t Pierre-torget; detta var belamradt med kanoner och fältvagoar; det hade blifvit förvandladt till en artilleripark. Ena soldat var posterad vid porten till det hus, som b: boddes af preussiske kocuogen; allt tycktes vara jemförelsevis lugnt på detta håll. Jag sade jemförelsevis; ty under den tid, de allierade armåerna uppehböllo sig i Troyes, rådde derstädes ett lif och en rörelse, som man endast finner i stora städer, och som förtgick bela dygnet om. Kyrkan, hvars nedre del belystes af de på torget bivuakerande soldaternas eldar, var ofvantill mörk; endast dess torn, som höjde sig i den blå rymden, försilfrades af månen. Herr Gonaault fattade mig häftigt i arnen. — Se, Maurice, sade han melarkoliskt, se der en bild af Frankrike: eld, krig och död vii dess fötter, mörker i dess hjerta och himmelen3 klarhet kring desz3 hjessa. Menniskorna döda och förbanna hvarandra härnere, kyrkan är öfvergifven; men man skulle kanna säga att Gud har flytt dit upp och väntar! Jag skakade hufvudet; herr Gouault gjorde en axelryckning och fortfor: — Jag glömmer att ni är en rovolutionens son, en filosoi. Förlåt mig, Maurice, jag vet ej, hvarför jag är så svärmisk i afton. Låtom oså gå och lägga oss, eftersom alla menniskor sofva.