Dagens Nyheter – 5 september 1868, sida 1

1 a MSD SR En kyrkoherde i Westerås-orten har tillsändt tidningen Aros ett förslag till motioner på kyrkomötet, som är i hög grad intressant, emedan det synes naivt förråda den innersta tanken hos en del af presterskapet, som ännu är nästan fullkomligt påfviskt i sitt hjerta, hvad angår begäret efter envåldsmakt öfver menniskornas själar och samveten, fastän de icke äro riktigt katolska i fråga om helgontillbedjan och dylikt. Den förste af denne vestmanländske kyrkoherdes motioner lyder så: Enskild bikt före skriftermålet införes som frivillig, ej obligatorisk. Detta är fullkomligt katolskt, och det förundrar blott att motionen icke jemvälinnehåller begäran om biktstolars uppsättande i alla kyrkor, i hvilka stolar det täcka könet skulle kristeligen bevekas att yppa sina och sin familjs aldra enskildaste tankar och förhållanden. En annan motion vill kyrkoherden hafva så lydande: Det juridiska af äktenskapskontraktet afgöres först inför domaren, hvarefter presten utan ansvar på slikt betyg lyser och viger, hvilka Dä saker borde vara obligatoriska som hittills. Den motionen torde nog i det närmaste hela presterskapet gerna underskrifva, ty mycket skulle för detsamma vara vunnet, om den motionen finge laga kraft. Presterskapet skulle derigenom blifva befriadt från allt besvär med undersökning af hinderslöshet till äktenskap och från all våda som åtföljer bristande noggranhet dervid. Detta besvär och denna våda skulle blifva kastade på de civila myndigheterna, och presterskapet förlorade derpå ingen inkomst. Deremot skulle presterskapet bibehålla de inbringande lysningsoch vigsel-förrättningarne, och derigenom att vigseln fortfarande blefve nödtvungen, skulle presterskapet äfven behålla sin stora förmån att vara föremål för hopens blinda vördnad, derför att hopen såge kyrkans tjenare fortfarande vara lagligen oumbärliga vid vissa familjeakter, hvilka äro af rent borgerlig natur, fastän kyrkan småÅ ningom lyckats tvinga sig in vid dem. —f Derjemte.skulle ett sådant lagstadgande som det nu ifrågavarande, hvilket föreskrifver någonting som utgör en del af civiläktenskapet, förse presterskapet och byråkratien med en ny invändning för att motstå dem som yrka på att i Sverige, såsom till och med i katolska länder, t. ex. Österrike, äktenskap inför civila myndigheter, utan presterligt biträde, måtte kunna afslutas och vara lagligt. Presterskapet skulle nemligen säga att man ju nu hade gått dem till mötes, så att de borde vara nöjda, att de ju nu hade fått civiläktenskap, som de så länge ropat på o.s.v. Dessa invändningar skulle visserligen vara falska, men äfven falska invändningar verka vanligen för någon tid, då de hafva någon, om än blott skenbar, tillstymmelse till grund. Ytterligare en förnumstig önskan af den vestmanländske kyrkoherden är denna: Kyrkolagen förändras ej förrän oron i kyrkan satt sig och förhållandena lugnats samt öfvertygelsen mognat. Se det kan kallas konservatism! Kyrkoherden vet nog — han som läst kyrkohistorien — att så länge det funnits statskyrka har det varit strid och oro inom den, och erfarenheten från ej längre tid tillbaka än förra århundradet, då en pietistisk epidemi gick fram öfver det protestantiska Europa i bredd med en stark jesuiterpest i det katolska och skördade millioner offer, till dess att Voltaire uppträdde som andelig läkare och med kraftiga medel kurerade menskligheten för dessa sjukdomar, — denna erfarenhet kan icke ha förfelat att hos hr kyrkoherden lemna det intrycket att icke heller detta århundrades pietistiska rörelser komma att medföra kyrkligt lugn, utan tvärtom kyrkliga och religiösa hvälfningar. -— Att antaga hr kyrkoherdens förslag till motion: att kyrkolagen ej må förändras förrän oron i kyrkan satt sig vore således detsamma som att säga: ingen kyrkoreform i vår tid! Det sista af kyrkoherdens motionsförslag är icke mindre än de ofvan anförda egnadt att öppet lägga i dagen kyrkans oerhörda anspråksfullhet. Det förslaget lyder: Lekmän, som vilja ega rätt att fara omkring och predika, ställas under kyrkans kontroll, och domkapitlen examinere och betyge dem. Medgifves att på det sättet skulle man kunna bringa någorlunda lugn inom kyrkan. Den pietistiska och baptistiska inre missionsverksamheten skulle nemligen helt och hållet upphöra, om lag bjöde att dess agenter skulle vara examinerade och stå under presterskapets kontroll; och sedan skulle statskyrkan visserligen kunna sofva utan oro -— tills vidare. Men länge sofver en kyrka icke ostraffadt,isynnerbet när hon sofver under skygdet af tvångslasar.