Dagens Nyheter – 4 september 1868, sida 3

CIINUUL VUILYLADL EM UV Uvs, UUUULL UTL IEUVU IVAN nes stamförvandter betraktade henne med gränslös vördnad. Ormhöfdingen var en berömd krigare bland sitt folk, af hög, kraftig gestalt och i nyktra tillståndet fredlig och godmodig. Men under eldvattnets dåliga inflytande kom stridslystnadens och våldsamhetens ande öfver honom; och då hade hans gemåler svåra stunder att utstå. Nyligen hade höfdingen gjort en utflykt från sitt öläger till La Crosse. Han återvände visserligen hem med den högtidliga hållning, som aldrig saknas hosindianen, men han var icke desto mindre mycket berusad. Knappast hade han inkommit i sin wigwam, förr än han öfverföll Seeska, som satt ensam i hyddan, och slog henne våldsamt öfver hufvudet och skuldrorna. Bringad till förtviflan, stötte Seeska ena dolk i sin gemåls hjerta, med den följd att han snart afed med dödssångens allvarliga toner på sina läppar. Mordet väckte den största uppståndelse i Winnebagos läger och de voro obeslutsamma om nvad de skulle göra, ty de höllo lika mycket af Seeska som af höfdiogen. Seeska kände väl åen indianska lagen om blodshämnden. Man besvor henne att ställa sig under de hvitas beskydd, men hon vägrade att fly. Hon visste att blodshämnden skulle följa herne öfverallt. Med äkta indiansk sjelfförsakelse insvepte bon sig i sitt täcke och nedsatte sig i hyddan, med blicken riktad mot ingången, och i förväntan på hämnaren sjungande en dödssång, likgiltig för allt som föregick omkring henne och blott med enstafviga ord besvarande do frågor, man ställde till henne. Men Winnebagos undveko den hemlighetsfulla hyddan så mycket som möjligt. Många trodde att Heneekee, böfdingens yngre och favorit-gemål, skulle fullborda blodshämnden. Hon inskränkte sig dock till att gexom en irdiansk löpare sända sin makes slägtingar an Trempelsau underrättelse om hvad som föreallit. Tredje morgonen visade sig en indian från Trempeleau i lägret; han var detsaramas invånare välbekant och hette Chan-no-ne-gca. Ians utseende gaf tydligt tillkänna, att han kora från en austrängande marsch. Under tystnad och med högtidliet atseende gick han fram till det ställe, der höfdingens lik låg, betraktade det länge under tystnad och utan att en muskel i hans ansigte rörda sig och vände sig derefter hastigt bort. Ingen talade till honom, men alla iakttozo under högsta spänning hvarje hans rörelse. Lagnt tog han sitt gevär från axeln, laddade detsamma och lemnade liket. Winnebagos anade väl hvad som skulle hönda, men ingen rörde sig, ingen yttrade en stafvelse till honom. Detts inå synas sällsamt, då desse Winnebagos voro så hängifna höfdingens åt döden invigda gemål; men vördnaden för det gamla bruket höll dem tillbaka. Ingen vågade att blanda sig i blodshämnarens heliga förrättniag. Channonega gick oförhindrad och med långsamma steg till byddan, i hvilken Seeska satt och som hon ej lemnat sedan mordet. Icke en muskel rörde sig i hennes ansigte, intet förrådde ett spår af inre rörelse, med fast stämma sjöng hon den entoniga dödssången. Hon såg att blodshämnaren stod framför henne, att hennes själ inom ett ögonblick skulle vandra till den store andens jagtmarker och der uppsöka höfdingens; men hon förrådåe icke ett tecken till fruktan och motsåg sitt öde med iskall beslutsamhet. De tvennes blickar möttes icke. MeniChannonegasmörka drag afspeglade sig hotet och hämdbegäret. Långsamt lade han geväret till axeln och tagande säkert sigte tryckte hau af. Kaallen återskallade genom indian-lägret, röken skingrade sig och Seeska satt ännu der med täcket draget öfver sina axlar, men ena sidan af hennes hufvud var krossad. Hon var död, Waukeeseehoongerer, Ormkonurger, hämnad. Mördaren kastade en flyktig blick på sitt offer, för att öfvertyga sig om att hans värf var riktigt fullgjordt, kastade sedan geväret öfver axeln och gick med långsamma steg ur lägret. Ingen tilltalade honom, ingen ställde honom till rätta för hvad han gjort. Han steg i en kanot, rodde öfver till andra stranden och försvann i småskoger, under det att Winzebagos stodo orörlige, förstummade af fa:a. Samma dag begrofvo Wionebagos under högljudd veklagan höfdingens och hans gemåls lik; det hade dock ståtvt i deras fria skön att förekomma en del af den tragedi, som utspelades inför deras ögon.