Dagens Nyheter – 4 september 1868, sida 2

han dog, följdes han till grafven af en jätteprocession. Man har alltid ragt, att hon år 1814 tillhörde antalet af dessa oförsonliga fransmän, hvilka njöto af att skåda en fiendes blod, och det berättas man och man emellan samt oftast med halfhög röst att, ifall en eller annan ryss skulle ha vågat inträda i hans butik, det säkerligen icke hade gått honom väl. Han hade, såsom de flesta af stadens lyckligare lottade borgare, en liten trädgård utanför sitt hus; Gud vet uvad det var han gömde bland blomrmorne på sina rabatter. Min far var borta hela morgonen. När han kom åter, syntes han glad; men det låg någonting dystert uti denna glädje. — Vill ni inte låta mig vara med i er sammansvärjning? sade jag till honom. Herr Gouault gjorde mig åtminstone den äran att fråga om jag hade någonting emot att associera mig med honom. — Det är ingen sammansvärjning å bane, genmälde han, om icke den, hvari Valentine deltager... Skola vi gå och so på suveränernas intåg i staden? Min fars ord oroade mig; jag beslöt att icke lempa honom. Inemot kl. 3 gafs tillkänna att de allierade staternas regenter voro i annalkande. Deras soldater mottogo dem med lefverop. Som trapperna nu firade en glädjedag och voro uthvilade, emedan de fått tillbringa en natt i ro, var det naturligt att plundringar här och der skulle anställas, för att man måtte komma i tillfälle att dricka furstarnes skål. Stadens styrelse, inför hvilken chevalier Daven på morgonen framställt det projekt, hvarom fråga varit väckt bland de aftonen förut hog herr Gouault församlade herrarnae, ville ej låta tvinga sig till att svärja de främmande mak ternas krönta representanter trooch huldhet