Dagens Nyheter – 4 september 1868, sida 2

Utrikes-Nyheter. Stämningen i Paris skildras i en börsberättelse till en tidning i Wien med orden: Omvexlande fredsock krigsrustningar. Till P Independence Belge skrifves från den franska hufvudstaden: Af meddelanden från Tyskland framgår, att man der icke hyser större tillit till fredens upprätthållande, än på denna sidan Rhen, men att man dock lika lite; som i Frankrike hyser någon fruktan för, att kriget skall utbryta detta år. En transk statsman, som för öfrigt icke tillhör krigspartiet, skall hafva yttrat: Kejsar Napoleon skall göra såsom påfven Sixtus den fomte; han skall kasta bort sina kryckor i det ögonblick, då man minst väntar dett. I den högre diplomatiska verlden fortfar man att försäkra, att kejsaren icke önskar krig, utan att han tvärtom skall känna sig lycklig genom att kunna tilltörsäkra lardet fredens välsignelser. Detta är godt och väl, men frågan rör sig dock förnämligast om, hvilka vilkor kejsaren skall uppställa i det ögonblick, då han bortkastar sina kryckor, och om dessa vilkor till den grad skola vara i allas smak, att de vinna enstämmigt bifall. Parisertidningen Figaro, hvars försäljning på Paris gator polisen förbjudit, skall detta oaktadt af sitt nummer för den 28 augusti hafva sålt 4,,000 exemplar mer än vanligt. Pigaro lärer tryckas i en upplaga af 60,000 exemplar, af hvilka endast hälften gå till prenumeranter. Annu obehagligare för det arndra kejsardömet än Rocheforts Lykta är Tenots 4Parisidecember 1851, som hos fransmännen återkallar i minnet den nuvarande styrelsens blodiga ursprung. Boken, som trots sitt jemförelsevis höga pris — den kostar 4 rår — redan är utsåld, gör genom sitt passionsfria objektiva framställningssätt ett desto djupare intryck. Tenot, af hvilken redan förut en skildring af statsstrecket utkommit i provinserna, har låtit följande af Napoleoz III i inledningen till Ceesars historia uttalade satser tjena sig till rättesnöre: Den historiska sanningen skall icke hållas mindre helig än religionen. Takta måste återgifvas med den strängaste noggranhet. Händelserna, så bekanta de än till det mesta äro, vinna i sin helgjutna sammanställning ett förfärande intresse och uppbesvärja ånyo minnen, som kejsardömet genom en nära sjuttonårig prakt och herrlighet trott sig hafva utplånat. För kejsardömet är boken den fatalaste, och vedervärdigaste företeelse, som man gerna kan ställa detsamma för ögonen. Den italienske inrikesministern Cadorna, som ansägs såsom en af grundpelarne för Menabreas kabinett, har afgått på grund af fortfarande sjuklighet. En senator Cantelli bar tillsvidare öfvertagit inrikesdepartementet. —— nn