Dagens Nyheter – 4 september 1868, sida 2

Under det min far talade på detta vis, gick han med raska steg framåt. God som han var och vred, förenade han hos sig alla dessa stridiga känslor, som på den tid, hvarom jag talar, plågade massan af folket. — Nå väl, Marianne, sade han till tjensteqvinnan, då vi kommo hem; hur är det med vår fiende? -— Hvem? Den vackre officeren? Hans sofver, herre; det syrtes tydligen på honom att han var uttröttad. Han bad mig mycket artigt att få litet sockerdricka; han tycker icke om vin, och öl hade jag ej. Utan tvifvel är han en man med mycket lefnadsvett; han har sin betjent i köket. — Hvad gör han der?... Bestämdt plundrar han mitt skafferi. — Han, nej visst inte. Det är en präktig karl. Kunna ni väl täcka er, mina herrar, han knypplar! Marianne var förtjust i främlingarne. Min for gick vi i köket, för att se på soldaten, som knypplade, och föga fattades att han hade druckit ett glas med honom. Följande dag lemnade min far hemmet i god tid. Jag såg efter hvart han tog vägen och varseblef att han gick in till en apotekare, som allt sedan 1814 haft rykte om sig att vara en synnerligen stor patriot. Denne man brukade redan cå hålla tal i alla liberala klubbar och samqväm. Han var inflytelserik genom sin karakter äfvensom genom sin ställning i samhället, i följd af hvilken han kom i ständig beröring med dem som ledo och dem som lindrade qvalen. Också var ingen mera populär i le quartier bas d. v. s. den stadsdel, som hufvudsakligen beboddes af väfvare och klädeshandlande. Han kunde när som helst arrangera ett politiskt möte. Sednare, år 1830, blef han öfverste vid borgar-gardet, och när