Dagens Nyheter – 4 september 1868, sida 1

Arbetarepetitionen. Styrelsen för Stockholms Sparsamhetsförening har låtit utgå en af föreningens föreståndare författad adress, hvilken i 9 punkter framställer önskningar: dels om vidare utsträckning af de politiska rättigheterna, dels om en allmän pensionskassa, dels om åtskilligt annat. Föreningen önskar, att alla Sveriges arbetare skola underskrifva denna adress, så att när den kommer till riksdagens behandling, denne icke må kunna undgå att göra önskadt afseende å densamma. — Sjelfva adressen stod införd i tisdagsnumret af denna tidning. Den är förtjent af en viss uppmärksamhet, emedan den dels härflyter från en varm själ och god vilja, dels ock, enär den blifvit på allmän sammankomst gillad af sparsamhetsföreningen, som utgör en elit af arbetare, lärer uttrycka tänkesätten hos en större mängd sådane. Det kan dock ej undgå att väcka undran att både föreningen sjelf och dess styrelse gillat detta förslag till petition. För det första är den mycket felaktig i formen. Icke nog med att den innehåller många språkfel, med hvilka skulle kunna öfverses, utan flerestädes äro tankarna svamliga och osammanhängande. I flere af punkterna har författaren begått det felet, att först framställa sina yrkanden och sedan skälen för dem. Det går alldeles icke an att framlägga för riksdagen petilionen sådan den nu lyder; den skulle väcka andra känslor, än den goda afsigten förtjenar. För det andra äro flere af de framställda önskningarne mycket betänkliga eller skadliga för arbetsklassen om de vunne framgång. Den önskningen t. ex. att hvarje svensk man från en viss ålder till en viss ålder skall vara skyldig att bära vapen och deri inöfvas kan leda till en sådan försvarsorganisation som den preussiska, hvilken är i hög grad betungande och således långt ifrån önsklig. Petitionärerna mena troligen en organisation enligt schweiziska mönstret, men de hafva icke sagt detta. Petitionärerna önska, att staten må inrätta en allmän pensionskassa för hela statens befolkning. De begå härutinnan det alltför gängse felet, att fly till staten i stället för till egna krafter, och de gifva dermed en sorglig syndabekännelse om sin svaghet. Det är alldeles onödigt, i Stockholm åtminstone och i många län, att inrätta någon annan pensionskassa än lifränteoch kapitalförsäkringsanstalterna, i hvilka enhvar kan få inträde, äfven med den minsta afgift. Ett stats-försäkringsverk skulle hafva den olägenheten med sig att alltför starkt binda massans pekuniära intressen vid det bestående regeringssystemets och den bestående konstitutionens fortvaro: folket skulle snarare lida hvilken orättvisa som helst än genom en politisk omstörtning utsätta sig för möjligheten af en statsbankrutt. Dessutom blefve förvaltningen för dyr. Man skulle skapa en ny embetsoch tjenstemannakår, hvars aflönande komme att ansenligt minska pensionerna. — De beräkningar petitionen innehåller lida äfven af väsentliga misstag, t. ex. i afseende på antalet skattebetalande. Det skulle dock vara förhastadt att obetingagdt förkasta tanken på något slags allmännare lifränteförsäkringsväsende i förening med sparbankerna. I 8:de punkten af petitionen yrkas hög tull å alla från utlandet hit till stort belopp årligen inkommande artiklar, hvilka med lätthet kunna tillverkas inom landet. Här har petitionens författare åter gjort sig skyldig till ett onekligen mycket vanligt misstag. Det är alldeles icke något stort belopp af sådana artiklar som införes: det är tvärtom snart sagdt en bagatell, i jemförelse med hvad som inom landet af dylika artiklar tillverkas. Det är de utifrån införda råämnena samt kaffe, socker, tobak m. m. som egentligen drifva upp importens värde till 100 millioner om året. Och tullafgifterna på sådana artiklar, som petitionen åsyftar, äro redan nu ganska höga: för en mängd stiga de till 30 procent af värdet, och när frakt, andra omkostnader samt handelsvinst medräknas, få vi betala en half gång till så mycket som varan kostar på produktionsorten. — Petitionärerna tyckas ha tänkt endast på arbetare i städerna eller i allmänhet industriella arbetare. Man kan lätt fatta att en stadsarbetare, som ej ser summan af tingen, utan blott en och annan detalj, föreställer sig att det skulle vara fördelaktigt för honom och hans likar om införseltullarne vore högre, så att den artikel han arbetar