Dagens Nyheter – 3 september 1868, sida 3

man, vågade jag inför dessa vittnen tala högt om min kärlek. Jag vet ej hvad jag sade henne. Konversationen i rummet blef bullersam; herr Gouault sökte bringa min far på andra tankar; de ntaf Troyes invånare, som infunnit sig på kallelse af herr de Vidranges, och de utländska officerarne disputerade med hvarandra. Vi blefvo sålunda i en hast lemnade åt os3 sjelfva; men efter en stund, sedan jag genom mina ord uppmurtrat henne, reste hon sig hastigt upp, fattade min hand och förde mig till sin morbror. Hon ställde sic midtemaöllan oss och sade med sin vibrerande stämma, och i det hon skakade hufvudet, såsom för att befria sig från de onda aningar, af hvilka hon plägades: — Hör mig. Eftersom jag ej kan förmå er att dela samma åsigter och jag sjelf icke heller kan besluta mig för att välja mellan er, begär jag nu, att ni skola respektera hvarandra och icke å ömse sidor söka förringa den aktning, som jag hyser för er båda i lika hög grad. — Har jag inte alltid bemött er, såsom man bemöter en person, hvilken man högaktar? frågade herr Gouault vänligt. — Bra, morbror. Och Valentine föll honom om halsen. — Nu är det er tur, Maurice! utbrast hon sedan. Hon vände sig till mig, betraktande mig med sina blixtrande ögon. Det var svårare för mig att gifva ett riktigt grannlaga svar. Herr GouMD som märkte min förlägenhet, kom mig till jelp. . 2 Jag förbjuder honom att svara, sade han med en viss ironisk glädtighet,i det han räckte mig handen. Sålunda förlät mig herr Gouault, för det jag varit sträng i mina omdömen, men han beröf