Dagens Nyheter – 3 september 1868, sida 3

kejsarens stab få se tvänne franska militärer, som bära sina hufvuden högt. — Jag vill icke se dem, min herre! — Ni har här framför er en, som tjenar i österrikiska armår. — Huru, är ni fransman? Och fader Cerbonnet stamnade i golfvet; så uppretad var han, — Ja, min herre. — Ahl! jag kunde skåda cr uniform, utan att bli ursinvig, emedan jag trodde att ni var en fiende. Men en förrädare... Ljudliga rop afbröto min far. — Uttala icke dylika ord, sade herr Gonault, hvars starka röst med möda hördes. — Det ord, jag utsagt, har jag sedan länge burit i mitt hjerta; och jag har aldrig trott att det någonsin skulle komma öfver mina Jäppar. Men så låugt har det nu emellertid gått; och jag rår ej derför. Det skall säkerligen mer än en gång ljuda i era öron, min herre, så länge ni bjelper till att sprida förödelse och död bland era landsmän och bröder... Låt os3 lemna detta sällskap, min son; här är icke vår plats. Valentine hade stigit upp, och nu tog hon min far under armen. Han såg på henne, och ehuru han i allmänhet icke lätt blef rörd, fick han plötsligt tårar i ögontn, och med darrande stämma sade han: — Ack! mitt stackars barn, jag fruktar att du aldrig blir min dotter. Detta yttrande, som öfverensstämde fullkomligt med Valentines egna, instinkt-lika farhågor, kom henne att häftigt spritta till. Hon drog tillbaka sin arm, och nedsjunkande i en fåtölj, hviskade hon: — Jag skulle vilja dö! Jag lutade mig öfver henne, och som jag blifvit offentligen förklarad vara hennes fäst