Dagens Nyheter – 3 september 1868, sida 2

— Vi skola dock ej låta afskräcka 033 från att göra, hvad ni anser så vådligt, Maurice, svarada herr Gonuault, något blek och i en ton af trots. — Men om kejsaren återkommer? — Det bry vi oss icke om. Eller skola vi ej alla, mina herrar, i morgon bära en hvit kokard på hatten och, sålunda utstyrda, visa oss inför folket och konungarne? Jag betraktade de församlade rojalisterra; de instämde alla genom en jakande åtbörd i herr Gouaults ord; men ingen enthousiasm förrådde de. En enda, markisen de Vidranges, hvilken spelade en framstående roli detta samqväm, kom fram till mig med en min, som vittnade om en viss häftighet. — Heldre får man döda os3, ön vi låta taga denna kokard ifrån oss! utropade han, i det han förde handen till hjertat. — Då är det bäst ni bereda er på döden, svarade min far i tvär ton. — Lemnom detta ämne, mina herrar, återtog herr Gouault skrattande. Jag skall säga er, Maurice, att i sjelfva verket är skillnaden mellan era åsigter och våra helt obetydlig. Hvad vi vilja i dag, skall också ni vilja en vecka härefter. Min systerdotter syr i afton kokarder åt oss; inom kort skall er maka göra er samma tjenst. Denna mindre delikata anspelning på min och Valentines ömsesidiga kärlek, vårt nära förestående giftermål samt de förbållanden, hvilka i viss mån menligt inverkade på det innerliga förtroendet 9ss emellan, gjorde på mig ett obehagligt intryck. Det var som hade han mot mig framkastat en hotelse. Jag riktade mina blickar på Valentine. Hon hade afbrutit sitt arbete; hon höll den ännu ej färdiga kokarden mellan sina fingrar, som darrade. Emellertid bemödade hon sig att vara