Dagens Nyheter – 2 september 1868, sida 2

ma, för att mottaga och passa upp på den. wärtembergska officern, som skulle bo hos oss. Det var en lycka att slippa undan med en gäst. I allmänhet rådde ingen ordning med afseende på inqvarteringarne. Många bland soldaterna togo sig nattherberge efter godtycke, och i somliga hem, der billigtvis icke flera än fyra eller fem hade kunnat mottagas, fick man bereda rum för femton å tjugu. Men de hus, som blifvit valda af officerarne, voro fridlysta. Jag hade mina skäl att antaga det Valentines morbror, hvilkens inflytande hos stadens myndigheter ökats i betydlig grad från och med den stund portarne öppnades för de allierade armåerna, haft ett ord med i laget, när det bestämdes, hvem eller hvilka skulle inqvarteras hos 083. Min far brukade icke vanligtvis följa mig på mina besök hos herr Gouault; men omständigheterna voro nu alltför allvarsamma, för att han ej skulle öfvervinna sin motvilja. — Jag lemnar dig inte, sade han till mig, när han såg att jag tog min hatt. Jag går med dig till ryssarne. Min far fann sitt skämt rättfärdigadt; vi träffade nemligen tre utländska officerare i herr Gouaults salong och dessutom flera af Troyes invånare, som vi visste gynna Bourbonerna. Vid vårt inträde uppstod tystnad i rummet. Vi stannade invid tröskeln, förvånade öfver den anblick som mötte oss. Ludvig XVI:s testamente var uppsatt på väggen vid sidan af Ludvig XVIII:s porträtt; herr Gouault bar på sitt bröst S:t Ludvigs-korset. Valentine satt bredvid sin tant och tillverkade af ett sidenband en hvit kokard, densamma som jag förvarat. En vapensköld var upphängd ofvanför Toussaint och Eustache Gouaults porträtter. Man hade således gjort allt, för ast frambesvärja det förflutna.