Dagens Nyheter – 2 september 1868, sida 1

Ake Herr pastor Knak är en luthersk pres man i Berlin, som vunnit ryktbarhet för det han är så grufligt ortodox. Han låter icke resonnera med sig; för honom är tron, den saliggörande, allt. Pastor Knak är en i högsta måtto intressant person; man har i honom en typ för alla förnuftshatare, en lefvande exponent af den religiösa ofördragsamheten. I renläriga och rättrogna, vi skulle så gerna vilja för er framställa den andliga bilden af pastor Knak; I skullen då se, huru en fullkomligt ortodox man tar sig ut, och I skullen blifva förvånade, märka attI sjelfva visst icke ären ortodoxa samt derjemte förlora all lust för att någonsin bli det. Den som ställer sig på bibelns ståndpunkt samt beslutar blott tro och låta bli att tänka, lyckas i allmänhet icke efter önskan. Han kan ej med bästa vilja göra sig blind, fast han tillsluter ögonen. En eller annan ljusstråle banar sig väg till hans själs pupill, han märker en eller annan oegentlighet i den ofelbara boken, som skall vara skrifven under infiytelsen af Guds omedelbara inspiration. Nåväl, hvad gör han då? Jo, utan att sjelf vilja eller knappt veta det, ger han med sig en smula. Han säger: detta ställe får icke tolkas efter orden, det måste upp-. fattas så eller så. Och han förklarar det. dunkla på ett sätt, som är för honom behagligast. Men hvad har han gjort? Hvilket steg har han i sjelfva verket tagit? Jo, han har, i: i korthet sagdt, blifvit kritiker, lemnat den absoluta trons fasta klippa! Får hvar och en uppfatta bibelns ord efter sitt bästa förstånd, då finnes icke längre någon ortodoxi. Men, gudnås, sådan fribet ha vi icke. För oss är föreskrifvet huru vi skola tro — och vi göra oss skyldiga till en hand-: ling som är otillåten, om vi taga oss det orådet före att resonnera. — Emellertid resonnera vi likafullt, och icke allenast vi, fritänkare som vi äro, utan äfven den stora mängden af dem som anse sig sjelfva vara ortodoxa. Helt annorlunda förhåller det sig med pastor Knak. Han resonnerar icke alls. Hvarje ord i bibeln är sannt, säger han; och om man frågar honom: Står då jorden stilla och går solen omkring henne, såsom det uppgifves i 10 kap. 12, 13 och 14 verserna af Josua bok?, så får man ett jakande svar. Det är denna underliga förmåga hos herr Knak — att kunna uraktlåta att begagna det förnuft, han måste antagas ega — som gör honom så intressant i våra ögon. Om vi hade en genuin Knak till herde i hvarje svensk församling, skulle det bestämdt gå raskt undan med de religiösa reformerna; ty folket, allmogen med sitt sunda, ogrumlade förstånd skulle snart inse och förargas öfver en hop orimligheter, som nu icke så noga tagas i betraktande, emedan de mest påtagliga bland dem af presterna förklaras på ett fintligt, mer eller mindre liberalt vis. Angående läran om jordens stillastående har nyligen en strid egt rum i Berlin. Presterskapet — den del deraf som ännu söker förena tron på underverken i gamla testamentet med hvad förnuftet säger sannt vara — har förklarat att man mycket väl kan vara anhängare af kopernikanska systemet, utan att derför förneka sanningen af den märkvärdiga berättelsen i Josua bok. Och de högvördiga männen tillägga: Möjligheten af underverk kan endast den bestrida, hos hvilken tron på en personlig Gud, som gör undret, icke mera är lefvande. En tidning har besvarat denna förklaring på ett sätt, som med skäl kan kallas dräpande. Den har citerat de tre verserna if Josua boks 10 kapitel, hvilka lyda sålunda: Då talade Josua med Herranom på den dagen, när Herren gaf de Amor6er för Israels barfl, och sade i Israels närvaro: Sol, statt stilla i Gibeon, och måne i Ajaloss dal. — Då stod 3olen stilla, och månen desslikes, till dess att folket hämnade sig på sina fiender. Ar icke detta skrifvet i dens frommas bok? Så stod solen midt på himmelen och fördröjde gå neder, så när ex helan dag. — Och hafver ingen a varit lik vid dezna, hvarken förr eller seda, då Herren lydde ens mans röst; ty Herren stridde för Israel. Och hvilka reflexioner gör sedan den berörda tidningen? Den säger: Josua bok: måste vara skrifven minst femhundra år efter Josua hädanfärd; ty i densamma cite ras de frommas bok, som har gått för lorad, men om hvilken man åtminstone vet. så mycket att den innehållit ett sorgeqväde i anledning af konung Sauls död (läs 2:dra Samuelsbok, 1 kap. 18 och följande verser)