Dagens Nyheter – 1 september 1868, sida 2

trupperna, begåfvo sig de bland oss, som voro försedda med dugliga vapen, till sina hem; ty de ville ej förlora sina gevär; och en och hvar, som tillhörde borgarmilisen, afklädde sig sin uniform, för att icke blifva förolämpad eller misshandlad. Portarne öppnades. Fyra kosacker kommo i galopp inryckande i staden genom S:t Jacquesporten. Andra ryttare stego af sina hästar och nedrefvo de barrikader, som några dagar förut blifvit uppförda. Tillflödet af so:dater ökades efterhand; snart voro gatorna öfverfyllda, en ström af menniskor, så att säga, forssade genom Troyes under loppet af en dag och en natt; det var omkring sextiotvåtusen man som passerade vår stad. Jag uppehöll mig tillsammans med min far i den gamla butiken, som ni väl känner till. Dörren och luckorna för fönstren voro tillslutva. Vi sutto bredvid hvarandra; jag höll hans hand i min, och vi hade ett gevär på hvar sin sida om 039. Det djupaste mörker herrskade i denna del af huset, likasom i våra själar. Detta mörker var särdeles lämpligt för dena som ville gråta, och jag grät. Detta sorl af röster, som talade ett främmande språk, och det buller som alla dessa marscherande soldater och stampande hästar åstadkommo, söndersleto våra öron. — Skola vi rödgas höra på detta? sade min far, i det han slog sin hand hårdt mot knäet. Tjensteqvinnan hade gått upp på vinden, för att genom en derå befintlig glugg skåda på de förbitågande krigarrne. Hona tycktes vara betydligt lugnad, när hon, klockan mellan elfva och tolf på förmiddagen, kom ned, för att servera 033 frukosten. — De äro raska karlar, yttrade hon, och se ståtliga ut. Somliga ha en buxbomsgren i hat