DEN HVITA KOKARDEN. Af LOUIS ULBACH. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r) Nu var det vår tur att känna fiendens gadd intränga i vårt kött, att söka skydda våra hus mot dessa röfvare från alla länder, i hvilka vi förut härjat och plundrat. Nu var det vår, de hjeltemodiga fransmännens, tur att lära 033 att utöfva mördarens skamliga yrke, att nattetid i smala gränder, på öde ställen öfverrumpla dessa barbarer, hvilka å sin sida ansågo sig hämnas vårt barbariska förfaringssätt mot dem. Förstaden S.t Jacques angreps klockan åtta på morgonen. Man anställde en gruflig förödelse i ett hus, tillhörigt en embetsman. Vi hörde från våra improviserade fästningsvallar höga rop och gevärsskott samt gång efter annan ljudet af spadtag, hvarvid vi förmärkte dammoln, som uppstego mot himlen. — Nu få de god aptit, så att de bli lifvade för att plundra, tänkte jag för mig sjelf. Vi kunna ana hvad som väntar 035. Innan de, som i någon mån kunnat försvara oss, aflägsnat sig från staden, hade de låtit osz heligt lofva att hilla stadsportarne väl tillstängda samt att, så vidt möjligt var, icke insläppa fienden, förrän franska armens sista led hunnit utom förstaden S t Martin. Vi höllo troget det löfte vi gifvit, och huru viicks voro öfvade militärer, lydde vi pu ktligt de ordres, vi mottagit; ännu fyra timmar sedan de sista franska kompanierna aftågat voro vi på vår post, utan att bry 038 om att fienderna efterhand nalkades och begynnte gå anfallsvis tillväga. Andtligen, när myndigheterna underrättat o33, att vi kunde och borde släppa in de utländska