Dagens Nyheter – 31 augusti 1868, sida 2

böjda att förgäta allt annat för att lefva i en verld för sig. Detta år fingo hjertats ljufvare känslor vika för kärleken till fosterlandet, hvilket ingen fransysk man eller qvinna ville svika. Om Valentine och jag blott lyssnat till våra tjuguåriga hjertan, hade vi säkert öfverlemnat oss åt en sällhet, som ingen poet skulle förmått beskrifva. Att så ej skedde, torde måhända förvåna er; men denna återhållsamhet afkylde likväl icke vårt unga blod och hindrade oss ej från att erfara den helsosamma ifver, som lifvets ärelystnad närer. Den hänförelse, vår heroism hos oss väckte, utgjorde härvidlag endast en ersättning för hvad vi af vår ömsesidiga kärlek offrade åt fäderneslandet. Valentine kunde emellertid ej fatta, att uti äktenskapsbegreppet innebor någonting annat än en innerlig oupplöslig förening mellan tvänne varelser. Ack hvarför hade en gång min far, han som var jakobin, åtagit sig att gifva denna aristokratiska flicka en rojalistisk uppfostran? Trogen sin pligt som hennes förmyndare, hade han svikit sina grundsatser och icke ens velat rädda hennes barnasjäl undan de monarkiska fördomarnes inflytelse; och denna hans enfald blef nu allas vårt straff. Redbarheten är understundom mera fordrande än sjelfva hederskänslan: hvarföre hade han afgifvit detta löfte? Se der hvad jag sade för mig sjelf, då jag nedslagen återvände hem ifrån Valentine. Men då jag, i trots af allt, ej ville släppa lyckan och sällheten ifrån mig, så aflade jag inom mig en dyr ed att, oaktadt de ogynnsamma järtecknen, på allt sätt söka afbålla herr Gouault ifrån att begå någon oförsigtighet, som skulle kunna ännu mer söndra oss från hvarandra, samt att sjelf afvakta rätta tidpunkten med en