Dagens Nyheter – 31 augusti 1868, sida 2

undvara oss, nog kunna vi undvara tiden? Det är Gud, densamme som sände oss ordet, let är han som nu förlänar oss denna uppysning, hvilken låter oss se de. brister, I fortfarande försvaren och knappast gören er möda att öfverskyla. Och bristerna skola bort, det är lika säkert som att de finnas. Hvarför då envisas att försvara dem? Hvarför med så mycken förkärlek meddela dem åt det uppväxande slägtet? Vi fråga detta, och kan man icke med skäl förundra sig öfver en halsstarrighet, till den grad onaturlig? Så länge verlden står, så Jänge den menskliga andens synkrets vidgas, måste religiösa reformationer. komma att ske. Hvarför kunna de ej försiggå småningom, utan uppskjutas till dess stormen af ogillande blir så stark, att den med våld bryter sönder det bestående, för att sätta något nytt, kanske ej så välbetänkt i stället? Vi kunna ej förmoda att ännu här i Jandet finnas bildade män, som äro öfvertygade om ofelbarheten i Augsburgska mötets beslut; och som, med blicken fästad på Spa nien, detta ortodoxiens offer, fortfarande önska att icke heller vi någonsin skola höja oss öfver det sextonde århundrades stånd punkt.