Dagens Nyheter – 31 augusti 1868, sida 1

kholm, tryckt hos Rudolf Wall. Några ord i kyrkliga frågor Statskroppen lider i alla lemmar, derför att han är fjettrad vid kyrkan. Och detia är nödvändigt. . Man skall betänka att staten är ett viäsende som vill gå framåt, under det att kyrkan beslutat stå der hon står. Ja, det är verkligen så: kyrkan rörer vig ej ur fläcken, medan staten till följd af sjelva sin natur sträfvar, för att kunna uttar ett eller annat steg på framåtskridandets bana. Staten har visat sig icke förmå draga den tunga kyrkan med sig. Om äkta makar ej: sämjas, så gör man klokast uti att skilja dem åt. Skilj äfven det borgerliga sam-: hället från kyrkan, och båda skola säkorligen befinna sig väl deraf. Frigjord från. det hämmande bandet, skall staten utveckla sig hastigt — och kyrkan? Tro oss, hon kommer icke heller att sitta stilla länge. Nog går det an nu, när hon har sina väl fastbundna; men låt dem springa ifrån henne; vi ansvara för att hon skall följa. efter. Få vi religionsfrihet, så få vi också religion. Den liknöjdhet (för andliga ting) som nu råder skall då utan tvifvel försvinna. Men låt oss lemna dessa allmänna reflexioner och i stället kasta en blick in utifollkskolan, der fosterlandets söner och döttrar uppfostras, der de frön utsås, som skola: gro i våra barns hjertan och bära frukt. Annu i denna dag dominera presterna sko-; lorna på landet; de sitta i dem och sjunga! på sista versen. 79 An Vi kunna väl antaga att det är sista versen de sjunga, alla dessa vänner aft det eviga stillaståendet, för hvilka det är en ljuf musik att höra ett barn utantill rabbla stycken ur Lindbloms kateches. Nu är då, Gud vare lof, utanläsningen totalt utdömd af allmänna meningen; så att det bör icke kunna dröja länge, innan den blir helt och hållet afskaftad. Se der ett! steg framåt, som man för länge sedan skulle ha fullt uttagit, så vida man icke gått i? kyrkans ledband. ; Men hurudan är religionsundervisningen 5 för öfrigt? I högsta grad besynnerlig. Alla dessa onaturliga, förnuftsvidriga uppfattningar af bibelns läror, som gjort sig gäl-: lande på kyrkomöten, hållna under tider af vidskepelse och öfvertro, samt tillkommit, såsom våra riksdagsbeslut, genom votering, och hvilka ännu i dag af vår kyrka förklaras vara de enda rätta och sanna, vi mena en hop dogmer, inplantas hos barnen med all gevalt och framställas såsom religionens hufvudsak, den kristna lärans grundsanningar, ehuru en stor del af dem snarare äro attå anse såsom ogräs, från hvilket den andliga? hveteåkern borde med det första befrias. Menniskofunderna hållas i en allt för stor ära, under det hvad som är gudomligt i vår religion — kärleksbudet t. ex. — icke nog beaktas. Säkerligen skulle flera nattvardsbarn, som åtnjutit undervisning efter den Å ännu vanliga metoden, kunna svara på fråX gan: Blifva de barn osaliga som utan döpelse dö? än på denna: Hvad är hufvud-8 principen i Kristi lära? (sjelfviskhetens dödande). 3 Och Häbners bibliska historia sedan? Kan FF den väl sägas uppfylla sin bestämmelse? Ungdomen får i denna bok läsa en hop berättelser ur gamla testamentet, af hvilka fi äro uppbyggliga, några rentaf omoraliska och alla samtliga mera egnade att grumla F Guds-begreppet, än att bibringa de läsande en klarare, renare och ädlare föreställning om alltings skapare. Det är detta som vi anse så olycksaligt, att man fördjupar sig i enskildheter, lemnande det inre sammanhanget mellan dessa oförklaradt. Den and liga saften, religionens kärna, går förlora — och de flesta af våra skolbarn få nöja sig med skalet. ; Det tyckes att alla olika tänkande, ortoFE doxa eller förnuftsmenniskor, numera kunna komma öfverens i ett afseende: att bibeln, 5 jemte det myckna goda som deri finnus, innehåller ett och annat som icke tål kritik och som, så att säga, af våda kommit ini don B heliga skriften. Nu beror det på oss sjelfva E att, i den mån vi förstå, skilja agnarne från E hvetet och att icke, då vi undervisa generation, som skall lefva och regera närvmast efter oss, framhålla det mer eller s dre värdelösa i läran, med förbiseenc hvad som deri är bebjertansvärdt. Ty lv skulle följden af ett sådant förfarings blifva? Jo, den intresselöshet för al re: gion, som redan nu är rådande, skullo t växa i oerhörd eradoch det kan man