Dagens Nyheter – 29 augusti 1868, sida 3

lentine ända till aftonen, den tid på dygnet då jag hittills, allt sedan jag återkom från Brienne, plägat helsa på henne. . Jag fann henne lika uppskakad som jag sjelf var. Hon gick fram och åter i salongen, besvarande, efter hvad det syntes, helt tankspridd de inkast och anmärkningar, som gjordes af fra Gouault, hvilken ville lugna henne. Då jag öppnade dörren, vände hon sig om, sägande: — Det är han, jag visste väl att han skulle komma... Mauriee, går det inte an att vi gifta oss i dag, nu genast? Denna fråga, som så tvärt ställdes till mig, kom mig att spritta till och fördubblade min ångest, i stället för att glädja mig. — Nå, så svara då, herr Maurice, att det är omöjligt, att det är oförnuftigt, att sådant der i verkligheten ej går så lätt för sig som i romaner, sade fru Gouault. Jag tror, flickan håller på att mista förståndet. Jag iakttog tystnad; men mina lågande blickar, hvilka säkerligen uttryckte ett tydligt svar, inträngde djupt i Valentines ögon, som icke voro mindre talande än mina. Jag trädde fram, fattade hennes båda händer och förde dem, den ena efter den andra, till mina läppar. — Er tant har rätt, min! vän, yttrade jag då; låt oss vänta någon tid. — Vänta!... Hör på, Maurice, omvänd mig follkomligt, så att jag med hela min själ omfattar era id6er, eller också antag de åsigter, jag hyser. Jag lider, der jag står midt emellan min morbror, som jag beundrar, och er; som jag älskar högre än mitt lif. Om jag vore er maka, skulle det vara min pligt att tänka såsom ni, att hoppas hvad ni hoppades, att drömma hvad ni drömde, och kanske jag då skulle känna mig starkare, när det gällde at.