Dagens Nyheter – 29 augusti 1868, sida 2

åt soldaterna. De unga konskriberade ville äfven hafva nattqvarter, ett ställe der de kunde lägga sig att hvila, och på sådana skulle ej blifva brist, sedan franska armen aftågat. Den fjerde på morgonen höll man ett slags krigskonselj, eller rättare, generalerne trädde tillsammans, för att söka att få bugt på kejsarens envishet. Caulincourt hade fått reda på instruktionerne för kongressen i Chåtillon, och de som kort tid sednare i Fontainebleau så ifrigt sökte förmå kejsaren att abdikera, arbetade redan nu på att kufva hans oöfvervinneliga högmod. Kejsaren mottog dem med en besynnerlig min; han hade rynkade ögonbryn, och ett tvunget leende spelade på hans läppar. Dettycktes som hade han haft en hemlighet som han ej ville omtala, orsaken hvarför han stannat qvar på orten, den snara han utlagt för fienden. Denna snara, om den verkligen fanns till, kunde ej vara rågon anran än den att han ville göra en rörelse, för att tvinga de allierade att dela sina krafter, hvilka, till stor olycka för honom, efter slaget vid Brienne åter blifvit förenade. Kanhända hoppades han, att de fiendtliga armerna skulle, anfallne så välifronten som i ryggen, låta bli att samtliga tåga mot Paris och i stället dela sig, för att följa efter honom. Han skulle då lätt hafva kunnat kasta sig emellan dem, slå dem, den ene efter den andra och, i hvilket fall som heldst, framtränga till hufvudstaden, genom den bröche han sålunda gjort i denna fruktansvärda mur. Hade han verkligen en sådan plan? villo han begå ett fel, för att låta fienden i sin ordning göra sig skyldig till ett annat, hvaraf han med sitt snille skulle förstått att draga fördel? Det var ej någon svårighet för honom, efter slagen vid Champ-Aubert och Montmirail, att gifva ett sken af planmässighet åt sina obestämda