Dagens Nyheter – 28 augusti 1868, sida 3

Trumslagarne ville låta höra sig, när de kommo till bron; men man förbjöd dem att röra trumpinnarne. Det var icke värdt att störa tystnaden i denna stad, som tycktes vara i behof deraf. Soldaterna marscherade, tätt sammanslutna och med brådskande steg. Deras ansigten voro likbleka och deras kläder befläckade af blod samt allehanda orenlighet. Säkert är att de väckte medlidande hos en och hvar, som hade ett öppet hjerta för likars nöd. Gamla gummor, tillhörande det lägre folket, vågade tränga sig fram och, skakande sina hufvuden, trycka händerna på en eller annan af dessa stackars unga män, som defilerade förbi dem. Ålderdomen var mån om att helsa dem, som hade sett döden för ögonen. Andra stucko en kaka bröd under armen på dem, som sågo mest förtärda ut; men det var också allt. Sedan förtruppen passerat, dröjde det temligen länge, innan hufvudstyrkan anlände. Omsider fick man se kejsaren sjelf. Han red i spetsen för sin armå och ett stycke framför sin stab. Hans häst gick steg för steg, gång efter annan lyftande eller sänkande sitt hufvud. Napoleon hade sammanknäppt sin gråa rock, som till följd af regnet var till största delen genomvåt. Hans hatt kastade en skugga öfver han3 ansigte. Han syntes mig ha blifvit förändrad under de tre dagar som förflutit, sedan jag såg honom sist. Hans ögon, som i början irrade än åt höger än åt venster, föllo slutligen, då de kände sig vanmäktiga, på någon punkt i fjerran. Och denna blick, vanligtvis stolt och strålande, såg jag då, matt och beslöjad, krypa undan — må detta uttryck tillåtas mig — för att icke möta en annan blick. De bleka läpparne voro orörliga, och ansigtet var gult såsom vax; omkring hakan märkte