Dagens Nyheter – 28 augusti 1868, sida 2

ligen betecknade: Hvartill skulle det tjena att föreskrifva några vilkor? Och han sade helt kort: — Ja. — Tack, min herre. — Det är jag som skall tacka er, för det att ni icke låtit döda er i striden. Då skulle säkerligen också Valentine ha tagit döden på sig genom att alltför mycket hängifva sig åt sorgen. Tillstå, att jag ändå, ehuru jag ser sträng ut, är bra släpphändt. Så tillät jag ju min systerdotter att resa ut på äfventyr. — Jag följde ju med henne? yttrade min far. — Ja, men ni måste betrakta er såsom ett öfverflödigt vittne, ej såsom en vårdare. Jag sade er, Maurice, att det smärtade mig att jag ej kunde göra er sällskap, när ni lemnade oss. Ja, det gjorde mig verkligen ondt. Emellertid har denna smärta afväpnat mig. Jag hade funnit er vara så god, så tapper, så okonstlad, och då jag tänkte härpå, kände jag samvetsförebråelser deröfver att jag låtit er gå ut i kriget, utan att gifva er en förhoppning att taga med på väged. Också ville jag ej hindra Valentines resa, öfvertygad som jag var att hon skulle bringa er lycka. Ackli jag har genomlefvat två och en half bittra dagar, och derför har jag endast haft min egoism att skylla. Min fru har brännt vaxljus er till ära; och jag har knutit mina händer hårdt. Men nu ha vi er då ändtligen här, och ni är oskadd ... Valentine älskar er högt. Vänta, till dess det blir litet mindre snö på Frankrikes jord, och gift er då... Var nu glad och frukta intet. Hvad än må hända, tillhör hon er; jag skall icke vidare bestrida er rättighet till henne. Jag skall till och med erkänna, Maurice, att jag erfar en viss tröst, då jag ser er och kan säga till mig sjelf att, ifall något skulle hända mig, ni kommer att bli Valentines och min