Dagens Nyheter – 27 augusti 1868, sida 3

— Hvar bruka de uppträda? — Åh! inte långt härifrån... två mil... i byarne utefter Bar-sur-Aube-vägen. — Så nära!... Och hvad gör ni åt dem? Soldaten — han var icke en konskriberad — såg på mig med ett betydelsefullt leende och blinkade med ögonen. — Hvad man gör åt dem? sade han; man hindrar dem från att vända tillbaka och varna de andra... Se der allt! Jag såg genast framför mig den kosack, som jag dödat invid foptänen i slottsparken uti Brienne. Mitt hjerta blef beklämdt. — Tack, min vän, och adjö! yttrade jag åt soldaten. Men denne ville icke släppa mig så lätt. Han gjorde en åtbörd, som tydligen vittnade om att han hade något vidare att säga mig. Han tog till orda: — Förlåt mig, ursäkta mig, min herre — härvid vred han sina mustacher och såg mycket förlägen ut — inte skulle ni händelsevis vilja ge mig en hacka till att köpa frukost för? Jag måste icke ha kunnat dölja min öfverraskning; ty soldaten återtog straxt: — Ja, är det inte ömkligt? Här står jag och tigger... men hvad vill ni jag skall göra ? Inte kan man lefva af plundring jemt. Om ändå ej kosackerna delade rofvet med oss! Det packet ruinerar landet. — Jaså, man ger er ingen föda? frågade min far. — Vi ha inte blifvit kommenderade hit för att äta och lägga på hullet. Vi skola dödas sådana vi äro. Invånarne gömma sitt bröd — jag talar nu om de få som ha något attgömma — och tillstänga sina portar för oss: Vi pländra i trakten; men hvad som finns kän icke räcka till åt alla. I detta ögonblick lossades en gevärssalva.