Dagens Nyheter – 27 augusti 1868, sida 2

re befälhafvare blefvo träffade af hvar sin blixt... Men der ha vi i stället åskdunder, som förslår. Det franska artilleriet fortfor ännu att sopa slätten. Man inbillade sig nu kunna göra Blicher mycket mehp; men man misstog sig; kejsaren fick snart veta att han endast påskyndat de allierade armernas förening; och för första gången tvekade den ofelbare mannen att iolåta sig i strid. Skulle han väl med trettiotvåtusen man kunna tillbakaslå etthundrasjutiotusen? Ni vet, genom historien, hvilken utgång slaget vid Rothiöre fick; huru denna kamp, hvartill Napoleon blifvit tvungen, börjades med djerfhet; huru fransmännen höllo ståud; och huru efter mycken blodsutgjutelse vår armå måste draga sig tillbaka, glad öfver att kunna göra detta i god ordning. Jag hade bevittnat den sista verkliga eller skenbara segern, hvarigenom soldaternas högmod ännu kunde i någon mån kittlas. Alltifrån den dagen gick det bakut, man endast nuppsköt nederlaget, och snart stod man, till följd af en ständig reträtt, vid Paris portar. Men morgonen efter bataljen vid Brienne kunde man ännu hysa något hopp, ehuru detta var ringa, ovisst; och naturligtvis hade man svårt för att föreställa sig den jord, man trampat från barndomen, eröfrad af fienden. Jag skall tillstå för er allt: då jag såg vår armes leder efterhand undanskymmas af skogen, då jag hörde ropen lefve kejsaren! önskade jag innerligt att Napoleons här skulle vinna en storartad seger; och, ehuru jag bibehöll min ovilja mot mannen, skulle jag kanske, äfven jag, i detta ögonblick ha låtit min mun ljuga och, ifall den förhatlige passerat mig, med ljudlig stämma ropat: lefve kejsaren!, för att bidraga till att ingifva armån denna energi, denna tillit, hvarigenom underverk kunna åstadkommas.