Dagens Nyheter – 27 augusti 1868, sida 2

voro intagna af glädje; der vår, som icke mera fanns i den yttre naturen, hade vi inom oss. Himlen var mörk och grå, jorden kall. Vattnet stänkte omkring hästens fötter, och de stora hjulen up;kastade, hvar gång de vände sig, smuts på vagnens sidor. Vi vågade icke blicka alltför ofta åt höger eller venster; vi misstänkte, att vi här och der bredvid vägen skulle upptäcka andra föremål än stenar. Det var spåren efter den föregående dagens mördande strid vi fruktade. Den dysterhet som röjde sig hos alla, vi mötte, insvepte i ett slags melankoli den glädje, som bodde i våra hjertan. Jag höll Valentines hand i min, och jag sade till mig sjelf: — Hvem kan denna gång skilja oss åt? Ack! jag arme filosof! Jag hade under natten funderat mycket på kejsardömet och kommit till den slutsatsen att detta snart nog måste falla. Jag hade beklagat kejsaren, som kunde förlita sig på styrkan, hvilket på det hela taget var ganska naturligt, då denna hittills höjt och uppehållit honom. Jag sade till mig sjelf att han var förlorad, oaktadt sina soldater, sina segrar, sitt snille. Och jag — jag trodde mig säker om min lycka! jag trodde mig vara herre öfver mitt öde! alldeles som vore ieke den menskliga svagheten lika stor inför döden! Nej, genom lifvets lag, min vän, den hemlighetsfulla, hvars vishet vi dock måste antaga, ha vi alla blifvit ställda på samma botten. Ödmjukheten värnar icke de ringa, och icke heller högmodet de stora och mäktiga. Såsom härförare eller älskare, är mannen underkastad samma ödes nycker. Ack! om alla de, som olyckan drabbar, anse sig lika orättvist straffade som jag, hvilka anklagelser mot himlen! Men icke anade jag då att min egen lyckas sol skulle nedgå ungefär samtidigt med kejsarens, att jag vid hans fall skulle drabbag af ett