Dagens Nyheter – 26 augusti 1868, sida 2

— Ja då måste jag väl kunna med ER stå att den är min nyaste, svarade abben. Öch nu, skynda dig med matlagningen! I kyrkoherdens kök giek det verkligen högst ovanligt till denna dag. Grytor och kastruller voro lånta från alla grannarne, ty pastor Henriots egna kokkärl förslogo icke långt; och nu kokade det i dem alla, hvarvid frestande ångor spredo sig i rummet. Jag hade icke behof af denna retning för att känna mig hungrig. Valentine och min far hade i en vrå framdukat åt mig på tvänne pallar en eckel måltid, hvarvid intet af servisen, som väl behöfdea för den kejserliga taffeln, var taget i anspråk. Den bit skioka, som bjöds mig, hade förmodligen en gång tillhört samma lefvande varelse som det väldiga, fläskstycke, hvilket nu som bäst kokades i den största grytan; men jag fick äta min mat kall. Det var således endast genom olika värmegrad hos anrättningarne skillnaden i rang och stånd mellan abbens gäster iakttogs och beteeknades. Gubben Henriot hoppades att Napoleon skulle tillåta eller måhända formligen inbjuda honom att supera i hans sällskap, och den värde mannen skulle derför ha ansett högst ogrannlaga att förtära något på förhand tillsammans med mig. För öfrigt intresserade han sig synnerligen mycket för sin blessyr och dess förbind-: ning; och allt under det han upprepade, det ingen fara var å färde, tröttnade han ej att uppmana Madelon att icke spara några omsorger, som kunde befrämja sårets helande. Då jag ätit en stund, fingo vi höra bullret af slamrande sablar och sporrar. Kejsaren hade slutat sin korrespondens. Officerare passerade köket och gingo ut.