Dagens Nyheter – 26 augusti 1868, sida 2

DEN HVITA KOKARDEN. Af LOUIS ULBACH. (Öfversättning af PzHR EDVIN STENFELT?.) (Forts, fr. föreg. n:r ) Xx. Prestgården var belamrad af menniskor och åkdon. Vid porten väntade åtskilliga ryttare, som skulle tjenstgöra såsom budbärare. På gården stodo en mängd proviantoch packvagnar. Kejsaren dikterade bref i kyrkoherdens arbetsrum, och gereralerna, af hvilka hvar och en beredda sig att afgifva sin rapport, trängdes om hvarandra i den lilla matsalen. Pastor Honriot sjelf befann sig i köket. Han satt framför spiseln. Den gamla Madelon låg på knä framför honom och var sysselsatt med att förbinda den sårade hälen. Allt hos henne vittnade om beundran; gång efter annan hängat hon sig åt en rörande klagan, och hon sparade icke heller förebråelser.. Stora tårar runno ned på den så oförsigtige, men äfven så hårdt straffade husbondens fot. — Bah! bah! Madelon, sade pastor Henriot, jag slapp ju undan för godt köp. I morgon, ET ser man knappt såret. Min stackars hatt har slitit mest ondt. o— Ån er rock då, herr kyrkoherde; den är eldele3 oigerkänlig. — Det är emellertid min nyasto kaftan, yttrade abben skrattande. Madelon lyftade hastigt upp sitt hufvud för att förvissa sig om, buråvida pastorn skämtade med benne; derefter blickade hon på oss, likasom ville hon taga 035 till vittnen på hvad hon ämnade säga: — lIans nyaste kaftan! utbrast hon i medlidsam ton. Ilan har icke någon mer än denna!