Dagens Nyheter – 26 augusti 1868, sida 2

nerkantila uttryck) mellan de olika religio: lerna. ; Att folkskolan är till för att bilda uppI ysta medborgare och alltså icke bör egna en alltför rundlig tid åt religionsundervis: ningen, derom kunna meningarne numera : pj gerna vara delade. Och behöfver man : väl i sjelfva verket läsa så mycket, för att bli en sann kristen? Nej, ingalunda; det sanna, sköna och goda, som Kristustänkte ochlärde, är snart uppfattadt, ty det tränger så lätt in i hvarje oförderfvadt menniskobjerta. Säkert är att det aldrig var hans mening att de satser, han förfäktade, skulle, sammanförda i en långkateches, trumfas in i de små barnens hjernor! Men hvarför skola då presterna vara sjelfskrifna medlemmar af skolrådet? Annu sitta pastorerna qvar på ordförandeplatsen, oaktadt alla försök som blifvit gjorda att förflytta dem derifrån. Det är ändå, om man tänker efter, en bra besynnerlig rol teologerne spela i nittonde seklet. De ha under föregående århundraden, i stället för att uteslutande egna sig åt sitt vigtiga kall, själavården, nästlat in sig öfverallt, der de egentligen icke haft något att skaffa, och der man nu omsider kommit underfund med att de varit mera till men än nytta. Om de begrepe sin tid, skulle de, likasom i all-mänhet folk, som finner sig vara till besvär, sjelfmant draga sig tillbaka; men i stället låta de sig trängas ut genom opinionens påtryckning. Man behöfver blott komma ihåg hur det gick till vid deras uteslutande ur folkrepresentationen; de väntade, tills de blefvo utdömda af alla de tre öfriga stånden, och först sedan, nödda och tvungna, fattade de sitt beslut. Som sagdt, ifall presterna förstode sin tid, skulle de icke vara så motsträfviga; de skulle tänka: bättre förekomma än förekommas, och så väl här som der med heder draga sig ur spelet. Det nu sammanträdande kyrkomötet skulle då, för att begagna ett exempel, ingå till kungl. maj:t med en anhållan om att presterskapet måtte blifva befriadt från all befattning med folkskolan, emedan dess egentliga kall toge all dess tid och omtanka i anspråk! Ja, sannerligen må man väl säga att presterns kall är stort, heligt, betydelsefullt och att en andans man, som rätt fattar sina pligter, alltid måste ha ett vidsträckt fält för sin verksamhet — äfven fast han icke egnar sig åt lekmannabestyr.