Dagens Nyheter – 26 augusti 1868, sida 1

tan, och i cigarrboden uti operahuset, ingång från Ar cras å alla postkontor; annonser derifrån insändas me tkolm, tryckt hos Rudolf Wall Några ord I kyrkliga frågor I Kyrkomötet tillstundar — en ny insittution, om hvilken man ännu har mer eller mindre svårt att bilda sig ett begrepp. Ja, om man läser lagen angående kyrkomöte, får man visserligen se, hvarmed mötet har att befatta sig, neml. ärender af ecklesiastik natur, men dess makt är obetydlig. Det är berättigadt att i underdånighet framställa önskningar till Kongl. Maj:t — något som icke gerna kan förvägras hvilken individ som helst i vårt lagbundna samhälle . .. Men, det är sannt, kyrkomötet har verkligen en makt, som kan vara farlig nog; det kan säga ng till alla reformer inom det kyrkliga området. Om man besinnar att halfva antalet af mötets medlemmar skall vara prester, så ser det under sådana förhållanden mörkt ut med det religiösa framåtskridandet här i landet. Besynnerligt — vi kunna icke undertrycka denna reflexion — att de aldra flesta af dem, som predika Kristi lära, äro så ultrakonservativa; och dock var Kristus i högsta grad liberal; ehuru han uppträdde för mer än aderton århundraden sedan, lärde han hvad vår tids mest frisinnade män ha svårt för att obetingadt antaga — han lärde att alla menniskor äro lika. Det var något annat än hvad andans män i sjöl och hjerta tänka — de, som i alla tider varit så måna om att skydda sina privilegier. Som bekant, har hela kyrkomötet tillkommit, för att soulagera presterskapet, trösta ståndet för det ofantliga offer, som för några år sedan måste af detsamma nedläggas på fosterlandets altare. Naturligtvis är det ej mer än rätt och billigt att presterna få yttra sig i frågor af kyrklig art; men hvad som aldrig borde finnas är det ofvan omtalade veto, hvilket vi, med blicken på historien, nödgas antaga komma att blifva blott alltför ofta begagnadt. Vi äro således ingalunda nog sangviniska att bygga några förhoppningar på kyrkomötet, långt derifrån; och då vi i denna och ett par följande artiklar yttra oss i ett eller annat kyrkligt ämne, sker detta ej för att bearbeta mötets medlemmar, utan helt enkelt. derför att vi anse de stora frågor, vi ämna: beröra, och hvilka visserligen icke kunna dö, då och då böra framhållas och påpekas, emedan de eljest i anseende till tidens materialistiska stämning skulle ibland föra ett mer eller mindre tynande lif. Denna sista anmärkning gäller förnämligast dogmerna, till hvilka vi sedan skola återkomma. Lyckligtvis har man på sednare år med större kraft börjat arbeta på reformer, som afse en ändring i kyrkans förhållande till samhället, staten. En hvar känner att försök blifvit gjorda, som också förr eller sednare måste och skola lyckas, att betaga presterskapet, som sådant, allt inflytande på folkskolorna, att göra åtnjutandet af medborgerliga rättigheter oberoende af religiös bekännelse samt att införa civiläktenskap. Alla de onaturliga förhållanden, som i ifrågavarande afseende ännu äro rådande här i landet, (ehuru till och med det katolska Österrike kommit ifrån en stor del af dem) äro byggda på lösan sand d. v. s. på fördomar, som civilisationens vind, hvilkens styrka ju oupphörligen växer, icke kan undgå att bortblåsa. Samhället är sjukt — så lyder en här ofta hörd fras — och kan det väl vara annorlunda? År det ens tänkbart att en varelse, på onaturligt sätt sammanväxt med en annan varelse, kan föra ett sundt lif, utveckla sig och verka enligt naturens ordning? Nej. Att sammanblanda stat och kyrka är en orimlighet. Att fordra det alla medlemmar af ett borgerligt samhälle skola ha samma religiösa uppfattning är lika enfaldigt som att fordra (vi använda nu en liknelse, som åtminstone bör vara påtaglig) att samma matanrättning skall smaka alla lika. Men detta är nu, gudilof, så allmänt insedt, att man ej vidare behöfver spilla några ord derpå. Och måhända torde någon säga till oss: Hvarför klaga ni? Har icke redan 1809 års lagstiftare tillerkänt oss religionsfrihet? Jo, bevars; men de vackra orden i Regeringsformens 16 3 äro lika tomma som de klinga väl. Annars skulle man ej behöft vid senaste riksdagar diskutera om, hvar och när dissenters skola få dyrka Gud. Nej, ännu står det sorgliga faktum qvar i : Pt ;