Dagens Nyheter – 25 augusti 1868, sida 2

— Der åt venster, svarade jag. Annu rågra steg, och ni kan se densamma. Pastor Henriot höjde upp sin lanterna. — Huru! är det ni, general? sade han, igenkännande en af Napoleons adjutanter. Hvar är hang majestät? — Der! i Och generalen pekade på den orörliga truppen. Abbån gaf med egen hand vår stackars häst ett slag på länden, och i nästa ögonblick befunno vi oss tätt bredvid ryttarskaran. — Hvarifrån kommer ni, herr kyrkoherde? frågade en klar, kraftig röst. — Ack! ers majestät, jag kommer från staden... jag är sårad, och utan denne väns bjelp skulle jag måhända aldrig kunnat återvända till mitt hem. — Derför har ni er sjelf att skylla. Huru kunde ni ge er till att lemna mig? Det är ert fel att jag råkat på villospår. — Mitt, ers majestät? — Ja visst, jag hade tagit er med mig, för att ha en vägvisare... Dessutom har jag, också genom ert förvållande, varit nära att blifva dödad. — Ni? — Ja, just jag... här för en stund sedan. Vi råkade ut för en hop kringströfvande kosacker; en af dem riktade sin lans mot mig. Gourgaud sände emellertid en kula genom hans hufvud... Bör jag tacka er, Gourgaud? Kanske det varit bättre att jag denna natt blifvit förpassad till en annan verld! Ni skulle då ha begraft min döda kropp här, och man skulle ha sagt om mig, såsom om Romulus, att jag uppgått i rök... I detta ögonblick hörde man eskorten nalkas i galopp. Den hade förirrat sig i skogen och vände nu åter. — Det är sent, herr kyrkoherde, sade Na