Dagens Nyheter – 25 augusti 1868, sida 2

jemmer, gerom att berätta för mig hvilka äfventyr han haft under dagens lopp. — Jag har följt kejsaren, sade han; ni må tro, Napoleon är en outtröttlig ryttare... Han ville icke inrycka i Brienne i dag. Utan tvifvel smärtade det honom mycket att se, huru vårt gamla skolhus brann och slottet plundrades... När jag märkte att fienderna begynte draga sig tillbaka, blef jag djerfvare. Dittills hade jag intet namnvärdt ondt lidit... Jag hade fallit af hästen — se der allt. Emellertid begaf jag mig nu på eget bevåg in i staden; men då jag passerade Storgatan, fick jag oförmodadt höra en gevärssalva aflossas. Förmodligen hade man tagit mig, i min hatt och min rock, som blifvit grå af dam, för att vara kejgaren. Detta för mig smickrande misstag hade kunnat komma att kosta mig dyrt... ty jag är sårbar öfverallt, utom i hälen... Troligen var det jag, som sist blef träffad af en kula under den nu slutade striden. Knappt hade pastor Henriot yttrat detta, förrän vi från Ajou-skogen, hvilken vi just nu nalkades, förnummo ljudet af tätt på hvarandra följande skott, och vi sågo, eller rättare, vi urskiljde otydligt några ryttare, som liknade stora flädermöss, flygande öfver slätten, och hvilka försvunno hastigt i dunklet. — Det der var kosacker! utropade kyrkoherden Henriot. — Utan tvifvel; men hvarifrån kunna väl de ha kommit? frågade jag. Vi påskyndade vår gångare, och vid skogsbrynet upptäckte vi en annan liten trupp, som der gjort halt. En ryttare skyndade fram till oss. Jag märkte på hans uniform, att han var en högre officer. — Hvar går vägen till Maiziores? frågade han 0s3.