Dagens Nyheter – 25 augusti 1868, sida 2

poteon; låtom oss färdas bastigt till Maizicres. Semna er lanterna åt någon person, som lättare kan bära den och låta dess sken komma oss alla till godo. Tag sjelf en annan häst... — Åh! ers majestät, den här år bra... jag känner så väl till honom. — Då skall er följeslagare få en egen springare, så att ni slipper sitta så der obeqvämt. — Hum! — Ja, jag skall draga försorg om att någon leder er häst vid betslet. Truppen styrde kosan mot Maizidres. Se der, min vän, huru det kom sig att jag en mörk vinternatt år 1814 fick vara med bland Napoleong stab. Jag behöfde icke följa kejsaren och kyrkoherden till prestgården; när vi väl hunnit till yttersta husen i byn, kände jag en hand, som tryckte min. — ÅAndtligen sade en rörd stämma, hvilken var mig väl bekant. Det var fader Cenbonnets. Jag steg af hästen, jag slog båda armarne omkring min fars hals, och under det gubben förblef sluten intill mitt bröst, lät han, helt orolig, sina händer vidröra olika delar af min kropp; han ville förvissa sig om, att jag var osårad. — Du är frisk och rask min gosse? ... Ingen enda blessyr? — Nej. — Således har ni ej haft behof af något charpie, inföll Valentine, som emellertid kommit till stället. Jag vände mig till henne. Sannerligen tror jag icke, att molnen i detta ögonblick skingrade sig något, och en svag, flyktig stråle af månen framträngde, för att jag måtte kunna se, betrakta, beundra detta sköna ansigte, blekt till följd af en djup ångest, men på samma gång