DEN HVITA KOKARDEN. Af LOUIS ULBACH. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r ) Vi träffade på vägen en hop vagnar, som kördes i riktning åt Maizieres, och vi redo vid sidan af dem. Det var de åkdon, i hvilka våra sårade fors:ades. — Ja, svarade jag halfhögt på det yttrande, abben hade fällt; vi ha dödat många menniskor; Frankrikes jord har biifvit mättad med blod. Min anmärkning tycktes misshaga kyrkohberden; han antydde, att i alla händelser jag för min del icke hada skäl att beklaga raig. — Hvad er far skall bli glad! sade han till mig. Vi skola skynda oss, Maurice, för att han desto förr må erfara att ni kommit helskinnad undan. — Det var icke min tur att dö i dag, herr kyrkoherde. Ena suck var det enda svar, jag erhöll af fader Henriot. Natten blef allt mörkare. Man körde på slätten ett oafbrutet buller; på afstånd rullade den fiendtliga armåns kärror åt Rothidre och Dieuville; på närmare håll hade vi våra egna artillerivagnar och hästar samt den stora massa menniskor, som irrade omkring, ännu ovissa om, hvar de skulla söka en hvilopiats. Vinden jagade emot oss röken och askan af de nu nästan nedbrunna husen. Klagande röster förnummos från den närbelägna skogen; det faons knappt en enda tufva på den vidsträckta slätten, från hvilken ej hördes en suck. Jorden under våra fötter tycktes lida och jemra sig. Kyrkoherden i Maizicres försökte bekämpa sitt goda hjerta och göra sig döf för denna