I Niieslonsmölet i Upsala. i Göteborgs Handelstidnings korrespondent i Upsala har ännu en gång återkommit till det i Upsala nyligen hållna missionsmötets I förhandlingar, hvilka ock voro i mer än ett hänseende märkliga. Sedan korrespondenten i förbigående anmärkt angående sammansättningen af detta möte att flertalet utgjordes af prester och att dessa med högst få undantag voro iklädda den tunga ortodoxa rustning, i hvilken den nyare tidens spekulativa anda redan öppnat mer än en bräcka, samt att några lekmän äfven der infunnit sig, af hvilka dock ex (landskamrer Södermark i Gefle) för sina frisinnade id6er blef andeligen stenad, framställer han trågan: hvad har nu detta möte med sina långa tal, sina granna och klingande ord uträttat, hvad blef dess beslut? Han svårar sjelf härpå på följande sätt: Första frågan kunde icke besvaras. ty man kom ej till klarhet med hvad hemlandets kyrka var. En ville en vidsträckt, en en inskränkt tydnivg; en ville icke att hemlandets k, och hednamissionen skulle ha något att med hvarandra (ordf. gaf en definitior, hva det här och der mumlades bifall). Andra punkten ventilerades i samband med 5:te. Tredje frågan besvarades på det viset, att ordföranden höll ett föredrag öfver utvecklingen af missionen från Kristi dagar till innevararde tid, visserligen, vi erkänna det af allt hjerta, inspireradt, kraftigt och klart, men dock föga utredande frågan. Öfver fjerde frågan voro ock meningerse så delade, att ingen resolution var möjlig, 4:de purkten ventilerades icke! Och den d:te, som sammanslogs med den 2:åra, och som framkallade den af mig förut nämnda digressiopen från ämnet, blef sålunda blott en. — digres3sion. Hvad har man då vunnit med detta myckna ordande, med allt detta citerande af bibelspråk ? Hafva hedningarre, de verkliga hedningarne, eller de, om hvilka hr pastor Sandegren sade, att de icke kunde äta, derföre att de icke hade att äta, och de hedningar (våra gena) som hade att äta, men icke ville äta — hafva dessa verkligen haft vågon nytta ef detta möte? Detvar ju uteslutande för dem som talet utgick af allas mun eller skulle utgå. Sannerligen, vi tro det icke och vi behöfva ej t:o något heller. Då on teologie doktor kan inför en församling framställa en sådan lära, som att dessa millioner (han sade 700,000,000) svarta på Söderhafsöarne allesamman äro dömda till evig fördömelse, derför att vi icke kunna skicka dem evangelii sanningar — då behöfva vi ju icke grabbla i ämnet. Den läran är ju dock icke ny; jag hörde den i går, jag har hört den hvar gång jag varit i kyrkan. — Så uppträdde vidare många talare och framhöllo, att missioussällskaperna icke borde ha rågot att skaffa med Evangeliska fosterlands: stiftelsen, då andra deremot talade derför. Orsaken dertill kunde jag icke komma underfund med. — Den, som i allmänhet bibehöll största sansen på mötet, var utan gensägelse mötets bäste och redigaste talare, pastor Rudiv. För att icke tala om det so.ora i hans röst, så voio hans för-drag så enkla, så hjertliga att de bjert stucko af mot andras fördömelse-taktik, och hans aftonbön den sista dagen var onekligen en högst spirituell och märklig kyrkoakt. Det är väl dock ingen, som efter allt hvad vi nu skrifvit kan kasta fram den frågan: Hvad skola vi då med rmissionärer och deras verksamhet, då det enligt statistiska beräksivgar eudast omvändes (?) omkring 2,000 hvarje år, och så enorma summor utgå i och för denna verksamhet, att hvarje hedning kostar. många tusen riksäaler? Den frågan behöfver väl icke besvaras. Det finnes pågot, som kanske är vida vigtigare än den ringa eller större kännedom om religionen, som en missionär kan bibringa en hedning, men som just är ea följd af denna religionskunskap, det är det frö som utsås för ciwilisation, den grund som lägges för industrien såsom en följd af denna, den samfärdselsanda, som vaknar i deuna industri. Men då skola vi icke hålla på den dogmen, alt saligheten endast ir möjlig r den lutherska kyrkan, ty besinna hvilken massa af omvändelseförsök, katoliker af både gresiska och romerska kyrkan, qväkare, kernhutare, metodister, baptister och alla möjliga bekännare hafva gjort, och huru de åstadkommit ea civilisation, långt större ofta, än hvad pågon protestantisk kyrka kunnat framkalla. När man nu på ett missionsmöte i Sverge, i 19:de årbundradet, vill hålla på att man endast med statskyrkans lära på läpparne kan dö salig, då har man ju fått ett mötesbeslut, men hvart leder det? Jo, det leder icke till målet, det är det säkra, hvart sedan det kan bära. r