Dagens Nyheter – 24 augusti 1868, sida 3

ha den fördelen att få göra sällskap. Jag hoppas att vi ej skola träffa någon på väges, som finner sig road af att drifva gäck med 0sg. Nåå, ni gillar väl mitt förslag? Abben smålog af föriöjelse öfver att ha funnit denna utväg. Oaktadt han var rädd tör att rida skulle han ju ändock kunna tillfredsställa sin längtan efter att få återvända till prestgården och sin höge gäst. Soldaterna utbrusto i skratt; men förhållandet var likväl att de respekterade gubben; ty han hade ju, ehuru redan kommen till åren, utsatt sig för stridens faror, och för öfrigt var han kejsarens värd. Den häst, som tillskyndat fader Henoriot så många obehag, blef framförd. Han befanns vara ett ståtligt, grotllemmadt krestar. Vitogo plats på hans rygg och sökte intaga en få beqväm ställning som möjligt. Abben omfattade min kropp med den ena handen, och i den andra höll kan cn stor lanterna, som man rådt oss till att taga med 0:s. Mitt patronkök och mitt gevär generade mig mycket — och säkert är att vi båda, der vi sotto, bildade ex högst komisk tablå; men hvar voro de åskådare, gom skulle ha käuont sig böjda att skratta åt 033? i Vi passerade långsamt allen. Tblaud snafvade hästen och gjorde af förskräckelse en och annan hastig rörelse åt sidan. Plötsligen stannade han. Vi drefvo honom på öfligt sätt att fortsätta vägen och försökte uppmuntra honom; det var ingenting, det var blott ett lik som legat i hans väg; men då han åter satte sig i gång, skedde det med tvekan, och vi märkte tydligen att han var orolig. Alltsedan denna natt bar jag trott, det äfven djuren hafva en själ. De ha samvete, såsom vi, och sörja öfrer det våld, som begås mot näturen.