Dagens Nyheter – 24 augusti 1868, sida 2

Husen i Brieone voro till största delen byggda af träd och stodo gerföre inom kort i full brand. Litet emellan hörde man dem sammanstörta, hvarvid eldtungorna ur den bolmande röken jemte oräkneliga eldgnistor uppstego mot himlahvallvet. Det var en dödsfest med illumination; lågorna belyste en flykt, men hvilka voro de flyende? Bluchers armå befann sig visserligen i ett oordnadt skick; men det såg ut som vore det hans mening att denna natt, på deona plats, vid skenet af det brinnande skolhuset i Brienne, krossa denne hatade Napoleon och hans armå. Han gjorde sjelf, i epetsen för Sackens infanteri, ett nytt anfall. Angripen af dessa afgrundsandar — ty så togo de sig ut vid den fantastiska belysningen — voro våra unga tappra krigare nära att bli drifna tillbaka. Men bataljonschefen Enders, som var vår anförare, märkte denna ögonblickliga svaghet och, då han på samma gång såg modet växa hos Preussarne, utropade han: — Framåt! Låt oss gripa till bajonetterna! Då syntes alla slottets bålverk ramla. Vi trängde på; plötsligen betunno sig tvåtusen af oss i allön. När jag sedan återsett detta slagfält med sin starka sluttning och sin vidsträckthet, har jag haft svårt för att kunna tänka mig möjligheten af hvad jag dock tydligt minnes. Vi voro nära att qväfvas, såsom hade vi befunnit oss i ett trångt underjordiskt rum. Det kom sig af den starka röken. Hvilken natt! hyilket raseri! vi redos af hatets och blodgirighetens mara. Vi anföllo, icke alltid med bajonetterna, utan med gevärskolfvarne. Vi mördade, och vår ifver var så stor att vi icke gjorde oss tid till att öppna patronerna. Träden i parken fattade eld. Ett helt led af preussiska soldater, som rusade fram med alltför stor häftighet, stupade omkull: i ett dike