Dagens Nyheter – 24 augusti 1868, sida 2

staden hade begifvit sig ut i skogarne eller gömt sig i källrarne under husen. Vi inträdde i de öfvergifna byggnaderna och sökte göra det så beqvämt och trefligt som möjligt åt o3s. Jag för min enskilda del sökte komma upp i slottet. Helst skulle jag ha velat återvända till Maizieres. Jag började bli olugn. Hvad hade väl tilldragit sig på den trakten? Det var icke sannolikt att rågon strid der förefallit; men jag var ändock orolig, kanske mest med afseende på den ångest, hvari jag med säkerhet antog, att mira vänner voro försatta. Jag vandrade utefter allen, rädd för att trampa på någon död eller, hvilket syntes mig ännu ohyggligare, på någon sårad. FPiötsligen varseblef jag ett ljussken samt fick se en hop soldater och officerare stå framför en öppen lada. Jag påskyndade mina steg. En röst kom mig att spritta till — det var pastor Henriots. Jag banade miz en väg gecom hopen. Kyrkoherden i Maizidres satt, bestänkt af smuts och blod, på en halmkärfve i ladan; någon räckte horom ett glas vatten. Men han tycktes ej ha tappat modet, ty han språkade mycket, utan att just beklaga sig. — År ni sårad? utropade jag, i det jag skyndade fram till bocom. En officer, som höll en stor lykta i handen, böjde sig ned, för att visa mig pastor Henriots fot, kvilken var omlindad med en näsduk. — Ni ser, Maurice, sade kyrkoherden med ifver, jag är, såsom Achilles, sårad i hälen. — Men detta bloå? — Ah! det der! yttrade den förträffiige mannen, i det han förde den ene handen till en blodfläck, som han hade på sin rock, och dervid gjorde en åtbörd, som vitnade om afsky. Jag skall tala om för er att jag fallit från hästen mer än en gång, och i dag har marken varit blodig.