sig öfver honom. Utom sig, ej i stånd att meddela några befallningar, skummande af vrede, var han nära att blifva fången, då i detsamma en man rusade fram till honom. Denne var en tysk vid namn Dietschine, invånare i Brienne. Sedan tjugo år tillbaka hade han derstädes varit bosatt och nu gjorde han sig till förrädare mot sitt nya fädernesland, för att rädda det gamla. — Hitåt, herr general, sade han till Blicher och visade honom en obemärkt väg, som ledde till en liten gränd i staden. Kastande sig upp i sadeln, följde Blächer och hans fem officerare den af förrädaren angifna vägen. Våra soldater, som skyndat till platsen, sågo dem spränga bort; men de kunde ej upphinna flyktingarne. Deremot bemäktigade de sig mannen, som med så stor tjenstaktighet hjelpt dem att komma undan. — Det är en spion! utropade många röster. Dietschine hade nog själsnärvaro att söka försvara sig på tyska spräket. Soldaterna utbrusto i skratt. — Han är en kosack! Härvid betraktade de fången. En timma sednare igenkänd af stadens invånare, blef Dietschine såsom spion dömd af krigsrätten och några dagar derefter arkebuserad i närheten af Stzanne. Hvarför dödade man honom icke genast? Ack, efter den vunna segern, som kostat så mycket blod, blef det nödvändigare än förr att statuera exempel genom att straffa förrädare. Dietschine sökte urskulda sitt brott dermed att han ibland tyskarne hade en broder; men krigsrättens ordförande svarade honom: — Sedan tjugofem år tillbaka äro alla fransmän edra bröder. lärpå hade tysken ingenting att svara.