Dagens Nyheter – 22 augusti 1868, sida 2

Efter fyra timmars hårdnackad strid, som jag ej tilltror mig att kunna beskrifva, inträngde vi i parken. Stackars trädgårdar! jag kände ej mer igen dem. De vackra allterna, som jag så många gånger genomvandrat med Valentine voro alldeles förstörda! Den nedgående solen kastade ett blekrödt skimmer öfver trädens aflöfvade grenar, och marken var nedsölad af od. För första gången sedan morgonen kände jag mig trött. Under det att den bataljon, jag tillhörde, anryckte mot slottet i förhoppning att der kunna ödfverraska Bläicher och hang generalstab, sjönk jag ned på en bänk, som stod nära en grotta. I närheten framqvällde en källa. Jag erinrade mig huru många gånger Valentine och jag druckit ur densamma och hvilket nöje det gjort oss att se våra hufvuden bredvid hvarandra återspeglas i det klara vattnet. Jag törstade efter detta vatten; jag ville hafva en enda droppe deraf, skulle den också isa mitt hjerta. Jag närmade mig fontänen. De soldater, som varit lägrade i parken hade förstört den: framför den nästan sönderbrutna snäckan brann en eld och öfver den här och der illa medfarna bassinkanten droppade vattnet ned i sanden, hvarvid det i fallet tycktes uppgifva liksom en klagande suck. Läsare, jag vill för dig bekänna hvad du måhända kallar en barnslighet: nåväl, jag greps af ett plötsligt begär att gråta; jag böjde mig ned, för att i mina händer upphemta ur bassinen några af källans tårar och föra dem till mina läppar. I detta ögonblick reste sig på armbågen en å marken liggande sårad kosack, som jag hittills icke varseblifvit. Jag ämnade just erbjuda honom min hjelp, då den olycklige riktade sin pistol mot mig och affyrade ett skott; men i detsamma genomborrade min bajonett, hvarmed jag slog pistolen