Dagens Nyheter – 22 augusti 1868, sida 2

menskligheten eller, för att begagna en liknelse, vara en liten kula, hvilken kan döda sjelfva olyckan, det fiendtliga ödet. Som jag ej hyste någon fruktan för mig sjelf, befarade jag ej heller att något ondt skulle hända Valentine. Jag visste att hon bad; hon väntade de sårade, och måhända äfven mig. Jag måste bekänna att denna tanke beständigt föresväfvade mig, ända tills första gevärsskottet ljöd i mina öron. Men när en röst, hvilken jag ännu hör, plötsligen ropade: halt! försvann hvarje illusion. Mina ben blefvo stela som marmor och mina tänder skallrade; och då jag såg mina kamrater blekna, gick det med mig på samma sätt. Förfärligt är det ju att döda och, sjelf gå döden tillmötes! Är det väl möjligt att vänja sig vid detta blod, vid dessa lik, som stänga ens väg, och öfver hvilka man obarmhertigt framrusar, vid dessa sårade, som omfatta ens fötter och ropa på hjelp? När jag såg de första lederna falla, när jag hörde de gamle krigarnes suckar, rekryternas jemmer, kände jag inom mig liksom samvetsagg. Det föreföll mig, som om det varit kulan från mitt gevär, som träffat kamraten vid mir sida. Efter en half timmas förlopp gifva dessa känslor rum för andra. Man tvekar ej att gripa till bajonetten; man störtar sig hejdlöst in ibland de mördande skarorna. Vid första salvan ryggade det unga gardet två steg tillbaka, men ryckte tre steg framåt vid den andra. Till en början höllo sig de käcka gossarne tysta, med sedermera hörde jag dem svärja. — De svärja, de gloparne! sade en gammal soldat, som stod helt nära mig. Detta kallar jag ett godt tecken. Det var verkligen också ett godt tecken. Under det att generalerna Lefebyre-Desnou