Dagens Nyheter – 21 augusti 1868, sida 3

sin egen vinning, kunde detta i sjelfva verket icke betyda så mycket. En ende var det som förrådde sitt land, som icke lydde de pligter han sjelf iklädt sig; och denve ende var Napoleon. Det utmattade Frankrike flydde från honom; ingen stal det bort; det undflydde honom, på samma gång det för honom offrade sitt blod; det blef till sist, då alla dess krafter voro uttömda, en skugga af hvad det fordom varit, och just derför kunde det icke mera gripas af förföljaren. Kejsaren kunde icke beqväma sig till att försona hvad han felat. Han stred emot ödet och ville icke böja sis, ehuru dess hämnande arm redan var höjd öfver bans hufvud. Kockan åtta på morgonen hade spejare ifrån Biuchers arme råkat på vårt lätta kavalleris förtrupper i Ajou-skogen, men de drogo sig skyndsamt tillbaka mot Brienne. Följdea af detta möte blef att fienden gjorda en rörelse, hvars ändamål kejsaren genast förstod, och som han allt ifrån ankomsten till Maizicre3 hoppats kunna hindra. I atsigt att upprifva broarne öfver Anbe, framryckte Blicher mot Lesmoat och Arcis; men vid underrättelsen om att kejsaren marscberade mot Bar-sur-Aube, hvarigenom han tydligen sökte förekomma en förening mellan Schwarzenbergs armå och den schlesiska, retirerade han hastigt och beslöt att med all makt försvara sin ställning i Brienne samt besätta de båda till Troyes oc Bar-sur-Aube ledande vägarne. Härander utbredde sig grefve Pablens kavalleri på slätten i afsigt att maskera rörelsen och sålunda missleda fransmännen. Då Napoleon lemnat sitt högqvarter och stigit till häst, fann han mer än väl att det skulle vara oförsigtigt att inlåta sig i strid med fienden, innan hela hans infanteri hunnit samlas.