Dagens Nyheter – 21 augusti 1868, sida 2

— Huru! Ers rnmajestät erinrar sig icke en af sina gamla lärare i skolan... Henriot?... — Henriot? T Ja, det var jag som formerade pennor så väl. . — Aba! var det ni? sade Napoleon, i det han räckte honom handen. Ja, jag kommer ihåg er nu. Ar ni kyrkoherde här? — Ja, ers majestät. — Vi komma och störa er. Utan tvitvel förer ni eljest ett mycket lugnt lif här i byn. -— Det är fienderna, som ha skulden härtill. De ha ju gjort början. — Ack! fader Henriot, det är nu icke längre fråga om något snöbollskrig såsom i forna dagar... Nej, jag har nu blifvit varm igen... Ni vill väl bjuda mig på frukost, eller huru? Flera generaler iofunno sig i köket. Kejsaren helsade temligen artigt på dem och betraktade dem uppmärksamt. Han måste numera se sig väl före — han kunde nemligen ej så noga veta, af hvilken art den tillgitvenbet i sjelfva verket var, som af en eller annan bland hans omgifning bevisades honom; och han insåg att han i sin förhandenvarande högst ovissa ställning hade allt att befara, i händelse af förräderi. — Låtom oss stiga in här, mina herrar, sade han, i det han pekade på dörren till matsalen. Härvid kom hans blick att falla på min far, Valentine och mig. — Hvilken är denna unga qvinna? frågade han abbån. — Ett barn som blifvit uppfostradt under min tillsyn. — Ni är hennes man, min herre? återtog Napoleon, vändande sig till mig. — Icke ännu, genrmälde jag, öfverraskad af den artiga ton, hvarmed kejsaren uttalat orden min herre,