DEN HVITA KOKARDEN. är Af LOUIS ULBACE, (Öfversättning af PER EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. r:r) Knoappt hade vi kommit. ut i sällskap med kyrkoherden, hvilkens ifver vi sökte på allt sätt stäfja — ty ban. ville rödvändigt springa fram till kejsaren — förrän vi fingo se generalstaben och Napoleon sjelf på den öppna platsen i midten af byn. Folket skockade sig omkring honom och sträckte sina armar emot honom: Hans häst var löddrig; hvad honom sjolf angår, visade han-ett orubbligt lugn, och hans. blick aade ett egendomligt uttryck af tillfredsställelse. Innan han steg af hästen, utdelade han åtskilliga. ordre3. Officerars skickades än hit än dit. Striden skulle börjas genast; det var ej tid till någoa hvila. Kejsaren, likasom Frankrike, befann sig i en högst betryckt ställning; kar ansåg sig ej ha en sekund att förlora. Pastor Henriot hade till sluts smugit sig ifrån 033 och trängt sig fram genom den täta meaniskohopen. Han stannade ej, förrän han kunde vidröra kejsarens stigbygel. — Ers majestät... ers majestät! stammade han. Som han stod alltför nära hästen, gjorde Napoleoa en rörelse med handen, för att förmå honom att maka sig undan. Pastor Henrigt fastade denna hand och kysste den smutsbastäskta handsken. Napoleon kastade ögonen på honom. . — God dag, herr kyrkoherde, god dag, sade han. l Er; majestät ... käoner väl ieke igen mig?