Dagens Nyheter – 20 augusti 1868, sida 3

ster med soriet i bya och förde det hela till våra öron. Vi vågade icke mera tala; vår sin nesrörelse var alltför stor. Och hvad hade vi väl att söga hvarann? Intet i sjelfva verket och likväl ofantligt mycket. Våra bjertan flödade öfver, och känslorna funno utlopp i Ögonen. Jag glömde min trötthet; kärleken bemäktigade sig hela mitt väsen; jag trodde, att endast piädjen öfver detta sammanträffande var orsak till min kraftlöshet. Efter förloppet af två timmar, kommo min far och kyrkoherden tillbaka. De voro mindre glada till sipnes, än då de gingo. Stora tårar hade syabarligen runnit utefter prestens kinder, och fader Cerbonnets leeudo var tvunget. — Hvad her händt? frågade jag dem. — Ingeuting. Här råder fortfarande samma lugn; men... man ser många eldar derborta — Är det en fiendtlig bivuak? — Ja, de använda husen till bränsle, för att kunna värma sig... och de bry sig ej om devas klagorop, som bott i husen. Ahbl det är ohyggligt att bevittaa sådant! — Lyckligtvis, yttrade pastor Hezriot, ha vi honom att vänta. — llvilka soldater skall han väl finna? iuvände min far. Barn, som begråta sina mödrar! Det är fasaväckande! Man skulle kunna säga, att Frankrike är en enka, som står utan värn... Vi åtskiljdes icke, utan tillbragte återstoden of natten tillsammans, försjunkna i begrundavde. Valentiso hade armarno korslagda ötver bröstet, emedan hon icke ville inför oss sammanknäppa sina händer. Mea emellertid uppsände kon varma böner till Gud... Min far hade sina ögon fästade på mig, och ibland Ööfverfor en rodnad af stolthet hans anlote. Ilan sade förmodligen då till sig sjelf, att jag såg ut att bli en dugtig soldat. Idland