jag sedan en gång skall upprepa. Men det mest talande har jag ännu icke sagt. Jag vill så gerna vara en hjeltinna och jag känner väl att jag blott är en qvinna. Dörren hade knappt hunnit tillslutas efter er, förrän jag brast i gråt... såsom ett barn. Min morbror blef orolig; och jag, som erfor de bittraste samvetsförebråelser, beslöt mig till sist för att följa er och bringa er lycka ... äfvensom, tillade hon med ett imponerande leende, för att få se, huru det i sjelfva verket tillgår vid dessa slagtningar, om hvilka vi, qvinnor, ha så obyggliga föreställningar... Nåväl, jag har nu satt min plan i verket, jag har redan något begrepp om huru det går till i krig, och jag är lugn. — Men ni kan inte qvarstanna här, Valentine! — Hvarför inte? Det blir svårt att i morgon återvända till Troyes. Kanonkulorna skola ej rigtas mot kyrkan; der kan jag uppeaålla mig och bedja. Kyrkoherden skall stänga igen portarne om mig, ifall det behöfs. Antag, att jag bott sedan min barndom här i byn, att jag tortfarande vistats hos min sköterska... ack! hon är nu död, stackars menniska! — Huru kunde er morbror gifva sitt samtycke till denna resa? — Vi ha varit en smula olydiga mot honom, min far, eller huru?... För öfrigt vet morbror mer än väl, att om ni, Maurice, stupade, skulle också jag dö. Tala nu icke mera härom. — Mina vänner, inföll pastor Henriot, vi ha här en tapper yngling, som i dag tillryggalagt en lång väg till fots... må vi låta honom gå till hvila. Tiden lider; vi ba redan hunnit ett godt stycke in på natten... Jag för min del ämnar göra en mspektionspromenad genom byn... detta erinrar mig om den tid, då jag på qvällarne inspekterade sofrum