Dagens Nyheter – 20 augusti 1868, sida 2

Han tog mig i handen utan att säga ett ord, förde mig in i matsalen, och — der trodde jag att jag skulle mista förståndet, så öfverraskande var den syn, som mötte mina ögon. Jag vacklade och höll på att falla till golfvet; men lyckligtvis fick jag tag uti ett bord, mot hvilket jag stödde mig, för att bättre kunna se Valentine och min far, af hvilka jag varit väntad, och som nu bhjertligt smålogo mot mig. Min far och min älskarinna! de stodo verkligen framför mig, och det syntes mig som hade de genom ett trollslag blifvit förflyttade från Troyes. Huru kom det sig att de voro i Maizicres? Hvarför hade de rest dit? Hvem hade underrättat dem om att jag skulle inträffa derstädes? Jag ville veta allt, och jag kunde icke framställa en enda fråga. Jag trodde, att jag skulle svimma. — Nå, krigsman, yttrade pastorn till mig, ni kunde inte ana att här en så stor öfverraskning skulle bli er beredd. Se så, tag nu och drick detta glas vin, ty — ni tyckes mig sannerligen vara i behof deraf. Jag tömde till botten det stora glaset, som den välvillige kyrkoherden räckte mig. Jag tryckte hans hand och — väntade. Det var Valentine som först tyckte synd om mig. — Maurice, sade hon, i det hon trädde fram och nödgade mig att taga plats på en stol, Maurice, jag var i morgse grym och otacksam mot er. Härvid satte hon sig bredvid mig och fortfor: — Jag visade mera stolthet än kärlek; jag ville hindra er från att uppfylla er pligt... jag gjorde er förtviflad, och det sätt, hvarpå ni sade mig ert farväl, förskräckte mig, då jag sedan närmare tänkte derpå. Se der orsaken hvarför jag farit efter er. Er far förstod mig, när jag sade honom: Han skall låta döda sig. Derför hyrde vi den vagn, i hvilken ni sjelf så