Dagens Nyheter – 20 augusti 1868, sida 2

Det lyste i fönstren, och ett sorl af röster lät höra sig derifrån. Alla boningar i byn voro förvandlade till värdsnus; hade man icke ens respekterat prestgården? Jag behöfde ej använda portklappen; ty portarne voro uppslagna på vid gafvel. Ett åkdon stod på gården, en vaga mycket lik den, i hvilken jag och min far brukat resa till Maizidres. Jag var nästan frestad tro att det var densamma. Jag steg in i köket, som låg utanför matsalen. Kyrkoherdens gamla kokerska hade nyss slutat att med darrande hand aftorka ett stort fat, som hon höll på att tappa, då hon blef mig varse. — Min herre, sade hon i snäf ton, här får ingen nattherberge. — Känner ni inte igen mig, Madelon? Innan hon svarade, tog hon en hårnål ur sin coiffure samt begagnade denna till att peta upp veken i lampan. Det blef nu mycket ljusare i rummet. — Huru! är det ni? O! du min store Gud! Det hoppades vi inte... Om ni visste... Herr pastor, herr pastor! Jag hörde en stol skjutas åt sidan i matsalen, dörren öppnades hastigt och kyrkoherden Henriot visade sig på tröskeln, hållande i handen ett ljus, som väl hade behöft putsas. Jag minnes alla dessa detaljer; är det inte besynnerligt? De vigtigaste tilldragelserna i vårt lif fästa sig så der i vår hågkomst, i vårt bjerta, med alla de små biomständigheter, af hvilka de varit åtföljda. Jag öfverdrifver icke, då jag säger, att jag ännu har i minnet den behagliga lukten af anrättningarne vid den nyss slutade aitonmåltiden. Kyrkoherden kände igen mig. Hans ansigte strålade af glädje. Det fanns på denna tid blott en enda person i hela Champagne, som byste goda förhoppningar, och det var han.