Dagens Nyheter – 20 augusti 1868, sida 2

ofta åkt under den tid då jag, ännu ett helt litet barn, vistades här i Maizieres. Gud har beskyddat oss. Vi voro efter er, ända till dess vi anlände till Lesmont; men som den dervarande bron åter blifvit försatt i brukbart skick, hunno vi förbi er i anseende till den stora omväg, ni och era kamrater tagit. Vi visste att ni efter all sannolikhet skulle komma hit... Och nu, säg att ni förlåter mig. Jag hade icke mera någon röst, jag kunde ej vidare finna några ord. Och hvad skulle jag väl ha svarat? Valentine lutade sig intill mig — jag hade hennes panna tätt invid mina läppar. I detta ögonblick trodde jag mig gifva henne min själ genom en kyss, likasom om jag icke redan förut med kropp och själ tillhört henne. Kyrkoherden hviskade : — Gode Gud! välsigna dessa barn! Min far smålog under tystnad och gnuggade sina händer. Detta var den ljufvaste sturden i mitt lif. Med alla mina lidanden har jag ännu ej kunnat betala den till fullo. Valentine hade verkligen varit mycket förskräckt; hon förblef blek, och ibland skälfde hennes lemmar märkbart. Min far hade fullkomligt hemtat sig efter den ångest, som han erfarit, och detta bevisade han genom en ytterlig språksamhet. Hvad mig sjelf beträffar, glömde jag den nära förestående bataljen. Fienden plundrade och uppbrände husen i Brienne, under det att jag lefde i mitt sällhetstillstånd, förvånande mig öfver att det menskliga hjertat kunde känna och bära så mycken lycka, utan att brista. Valentine fortsatte sin berättelse: — Bland de skäl, som jag i dag på morgonen framställde, för att förmå er att stanna, funnos måhända ganska behjertansvärda, som