DEN HVITA KOKARDEN. Af LOUIS ULBACH. (Öfversättning af PRHR EDVIN STENTBLT.) (Vorts. fr. föreg. n:r) En liten skog:dunge, belägen vid sidan, dolde dessa eldar för fionder, som, efter hvad man sade, hade besatt Brienue. Mina kamrater sökte sig med det första en hviloplats; men jag fortfor att gå. Mitt hjerta, som varit tungt och kallt såsom ett marmorblock, började nu åter lifligt klappa. Jag iatogs hastigt af tacksamhet mot försynen, som sålunda förverkligat min och min fars Ööaskan. Men min förtjusning, min rörelse skalle stiga till en ännu högre grad. Under hvarje menniskas lif, huru lugnt det än må framflyta (och mitt har varit särdeles fritt från äfventyr och stormar) inträffa någongång händelser af en slående dramatisk effekt. Jag inträdde i byn, som var mig så väl bekant och styrde mina steg åt prestgården. Kyrkan var upptagen af staben; man sjöng icke denna natt Domine, salvum fac imperatorem. Några lyktor, upphängda här och der på pelarne, halm utbredt öfver golfvet, eu post utanför porten och eldar tända på kyrkogården — se der taflan. Jag betraktade den och erinrade mig dervid Valentines första nattvardsgång. Jag kom ihåg de högtidligt ringande klockorna, den festligt rydda kyrkogården, min älskade syster, som vitklädd framträdde till altarrunden, fader Cerbonnet, hvilken vid detta tillfälle fann sig föranlåten att anropa förnuftets gudinna, och mig sjelf, hura jag grät af enthousiasm, kärlek, berusning. Huru mycket hade icke föräudrats sedan dess! Pastorsbostäl!et var deremot sig temligen likt.