Dagens Nyheter – 19 augusti 1868, sida 2

— Förträfflige fader! Jag omfamnade gubben midt på gatan. Vi inträdde i vårt hem. Äfven detta kära hus ville jag säga farväl. Jag fullbordade min ekipering, tog min rensel, omfamnade gamla Marianne, och vi begåfvo oss derefter till hötel de Ville, utanför hvilket den lilla bataljonen af frivilliga samlat sig. Prefekten mönstrade oss, utan att säga ett ord. Han hade god lust till att gråta. Konskriberade — ty sådana fortforo oupphörligen att tillströmma, slöto sig till oss. Vi voro nära etthundrafemtio man. Man gaf oss en fana. En gammal officer kommenderade oss: — Skyldra gevär! Och vi defilerade under tystnad. Vi kände behof af att uppgifva något slags rop; men hvad skulle vi väl ropa? Lefve kejsaren var redan gammalmodigt. Lefve Frankrike syntes oss bättre och mera högtidligt. Man tryekte våra händer, för att ingifva oss mod; men jag tror verkligen ej att detta var rätta sättet. Anförvandter, fäder och mödrar, följde oss till vägs; och de hade alla svårt för att återhålla sina tårar. Vi ansågo oss vara de förtviflades eftertrupp; och vi voro likväl blott en förtrupp åt dem som skulle spilla sitt blod för en enda mans envisbets skull. En af mina grannar, som nyss lemnat universitetet, betraktade fanan, hvilken svajade ofvanför våra hufvuden, och ropade, i det ban höjde bössan i vädret: — Ave, Cesar, morituri te salutant.) Den unge mannen talade profetiskt; åtminstone slogo hans ord in på honom sjelf och några andra. ) Hell, Cesar, de som gå att dö bringa dig sin hyllning.